”Vänner, Almedalsbesökare, TV-tittare!” Vänsterpartiet inledde årets partiledartal i Almedalen på klassiskt manér. I övrigt lyste den klassiska retoriken med sin frånvaro.
På temat ”När man behöver blir man stark” taget från Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga höll Jonas Sjöstedt ihop början av talet. Sedan trädde klasskampen in, kanske tydligast manifesterat i tankarna kring klimatet och frågan om flygskatten: ”Titta bara på flygskatten. Flygbolagen behövde inte ens ringa till de borgerliga och SD, de behövde bara börja leta efter telefonen i fickan så reagerade man på partikanslierna. De har oerhört känsliga sinnen när det gäller storföretagens intressen. Då rycker de ut.” Klasskampen integreras senare med jämlikheten.
Sjöstedts hypotes är att anledningen till att Vänsterpartiet ökar i opinionsmätningarna är att man kan lita på var man har vänstern: ”Vi bygger inga murar. Vi hotar inte rätten att strejka. Vi säljer inte ut välfärden. Vi tycker att sjuka ska få sjukpenning. Vi försvarar rätten till personlig assistans mot regeringens neddragningar. Vi har en politik för de många, inte för de få!”
Ordningen och strukturen på det här talet var i det närmaste obefintlig. Sjöstedt talar visserligen om en röd tråd kring jämlikhet men om du skärskådar talet finner du följande:
Inledningen ”När man behöver blir man stark, som Emil säger.” ledde till konklusionen att ”Människor som kom hit från krigets Bosnien är idag en del av Sverige.”
”Vänsterpartiet är på väg mot ett av de bästa valresultaten i modern tid.” analysen som Sjöstedt gör är att det är för att ”Vi har en politik för de många, inte för de få!”
”Det pågår två väldigt olika valrörelser just nu.” driver mot poängen att ”Skattesystemet ska inte vara till för Wallenberg och Antonia Axelson Jonsson, utan för dig och mig och välfärden. För vanligt folk. Det är vi som har rätt att fråga oss ”vad fan får vi för pengarna”.”
”Ett skattesystem som gynnar de superrika, det är högerpolitik.” mynnar ut i att ”Vänsterpartiet ska vara det enda partiet för de miljoner svenskar som också kallar sig själva för vänster, så är det en stor förändring av svensk politik, men vi tar gärna på oss den uppgiften.”
”Att döma av mitt Facebookflöde är det fler än nånsin som kommer att åka tåg ut i Europa i sommar.” får vänsterpartiets ledare att uttrycka att han ”vill framåt mot att Sverige återigen ska kunna bli världens mest jämlika land.”
Jag skulle kunna fortsätta. När det blir så här rörigt har vi som lyssnar svårt att komma ihåg detaljer. Det som fastnat hos andra som också stod i Almedalen och lyssnade var klasskampen, att han slog mot Stefan Löfven, att han först pratade om lyxhus vid vattnet i Djursholm och sedan ganska kort inpå talade om hur vanligt folk börjar sätta solpanelen på sina sommarstugetak. Det är rörigt, det är ostrukturerat och jag ser inte den röda tråd av jämlikhet som Sjöstedt hävdar att han håller.
”Det pågår två väldigt olika valrörelser just nu. En i TV, i partiledardebatter och på ledarsidor – och en helt annan därute i Jönköping, Helsingborg och Östersund.” Här gör Sjöstedt en riktigt effektiv formulering. På en och samma gång lyckas han med att visa sig som den som ser verkligheten för det den är och förankra Vänsterpartiets betydelse utanför de stora städerna.
”Skattesystemet ska inte vara till för Wallenberg och Antonia Axelson Jonsson, utan för dig och mig och välfärden. För vanligt folk. Det är vi som har rätt att fråga oss ”vad fan får vi för pengarna”.” Leif Östlunds (då på Svenskt Näringsliv) numera bevingade citat används för att skapa gemenskap med målgruppen. Men det är de redan övertygade som skrattar med. Klasskampsuttryck har en viss tendens att inte sträcka sig särskilt långt utanför den egna gruppen.
”… för att citera Stefan Löfven, ”ingen kan säga vad som är höger och vänster”. Jag tror att Stefan Löfven misstar sig. Nog känner de flesta i maggropen precis vad som är höger och vad som är vänster. Vi står för att vi är vänster.” Vad betyder det att Sjöstedt så tydligt tar avstånd från sittande statsminister? Rent taktiskt handlar det mesta i Almedalen detta år om att samla in rösterna till september. För Vänsterpartiet är det inte bara betydelsefullt att skilja sig från det stora partiet för att dra väljare före valet utan även att positionera sig för att dra nytta vid förhandlingarna som startar när valresultaten börjar kunna urskönjas.
Argumentationen byggs inte enligt klassisk retorik utan kör mer på klasskampsbeteckningar som i sig skapar kraft att uppvigla de redan övertygade.
”Att döma av mitt Facebookflöde är det fler än nånsin som kommer att åka tåg ut i Europa i sommar. Hoppas att platserna räcker, och att ni får en fin resa. Förra sommaren tågluffade jag och min familj också.” Jag är inte övertygad om att Jonas Sjöstedts facebookflöde visar på en ökning av tågluffning. Däremot är jag övertygad om att vänsterpartisten vill visa sig folklig.
Poängerna på hela denna utsvävning som inkluderar sparkar högerut är dels att där vi tidigare debatterade om hur ”vanligt folk” skulle få det bättre debatterar vi nu om hur människor med annan hudfärg ska få det sämre men att han inte är nostalgisk ”… jag vill framåt. Jag vill framåt mot att Sverige återigen ska kunna bli världens mest jämlika land.”
Det Sjöstedt dock driver kontinuerligt genom hela talet är bilden av att kollektiva beslut är bättre än de individuella. Vänsterpartiledaren talar om ett ”gemensamt projekt”, att ”organisera saker tillsammans”, ”Där samhället är svagt. Där du ensam ska lösa allt.” Och han lyfter kollektivismen genom positivt laddade uttryck gång efter annan.
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Idag har det främst handlat om ett icke strukturellt förmedlande av (politiska) tankar. Det var medvetet från min sida. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Jonas Sjöstedts tal i årets Almedal kan du läsa och lyssna på i sin helhet hos Vänsterpartiet.
Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska