Nyss hemkommen från fjällen sitter jag och ler. Jag har pumpat puder tills mjölksyran sprutade. And beyond. Det var jag och berget. Förhållandena var optimala. Svängarna satt som ett smäck. Snöflingorna dalade. Det var vindstilla.
Allvarligt.
Om detta varit en podcast hade du hört mig skratta rått. Hade detta varit en filmad sekvens hade du sett tårar rinna nedför mina kinder. Klichéer. Är less, trött och uttråkad. Finns det något mer ointressant är ett staplande av utslitna uttryck som sedan länge tappat sin laddning? Stereotyper. Egentligen allt du säger eller skriver slentrianmässigt; som när du börjar en mening och sedan känner precis hur meningen ska fortsätta. Ord som ”hör ihop”. Förväntade mönster.
Och ändå finns de för att någon någon gång tyckte att just den formuleringen var så nära känslan man kunde komma.
Idag var lycka. Min äldsta åkte lössnö för första gången. Tjuten, de lyriska utropen och de glittrande ögonen förmedlade precis det jag känner när jag låter skidorna ta mig med på äventyr. Och idag var det vaniljsockersnö. Tydligen.
Nytänker Camilla
Jag tycker just det här avslöjar många. De kan ha teknik, förstå grammatik bättre än alla andra, men när de staplar klichéer inser jag rätt snabbt: de har bara lärt sig saker, de har inget eget språk.
Vilket inte är ett måste, men ska du nå någonstans är det bra om du har något som tydligt säger: det här är jag, det här är mina ord.
Exakt. Visst kan det vara underhållande, men övertygande är det inte.
Menar Camilla