Förutom att jag fick hålla igen min Fawlty-Towers-accent (Fråga inte. Mina professorer i England talade riktigt posh English. Jag antar att därför …), gick det rätt bra. Jens på Wenderfalck som skötte inspelningen var hur skön som helst: ”Lite snabbare. Lite långsammare. Fler pauser. Färre pauser … Jag hörde hur du började le där, kan vi ta allt igen och så ler du hela tiden?”. För det hörs. Jag hörde det också.
Att vi uppfattar ditt leende när vi ser dig tala är uppenbart, men vi uppfattar faktiskt det även när vi inte ser dig. När jag har längre konversationer på telefon vill jag gärna gå omkring. Jag gestikulerar med händerna, jag nickar stöttande och jag blundar när orden kryper nära. Och idag fick jag beviset för att mitt beteende färgar mitt tal. Jens tittade inte ens på mig under inspelningen, han kände det ändå. Leendet.
Jesper Klit är en dansk författare som jag jobbar med just nu. Han skrev följande på sin blogg lite tidigare i våras:
Forleden var der en deltager på en af mine kommunikationsworkshops der helt berettiget spurgte, om jeg kunne give et konkret eksempel på, hvor vigtigt kropssproget er for vores kommunikation. Spørgsmålet gav mig inspiration til at fortælle følgende historie. En af mine klienter er et dansk ministerium, der meget ofte modtager klager fra borgere, der mener de får en knap så imødekommende behandling af de personer, der passer telefonerne i ministeriets reception. Borgere og andre der ringer til ministeriet klager i reglen over, at ”de ikke føler sig mødt i kommunikationen med telefonpasserne”, at ”telefonpasserne er korte for hovedet” eller at de ”for hårde og kontante” i deres kommunikation. Grunden til at ministeriets telefonpassere ret konsekvent opfattes således er speciel: Telefonpasserne er født blinde! Det vil sige, at de i sagens natur aldrig har oplevet kropssprog og derfor heller ikke har nogen jordisk mulighed for at anvende kropssproget, når de taler med ministeriets ”kunder” og af samme grund ofte opfattes som ”afvisende og hårde”.
Visst är det intressant? Dagens retorikiska råd blir således att alltid agera som om du stod framför personen du talar med. I telefon. I radio.
Och hur blev casefilmen? Lovar att uppmärksamma dig på det färdiga resultatet.
Speakar Camilla