Presentationsteknik eller varför föreläsaren inte alltid bör föreläsa.

Idag har jag hållit i en medieutbildning (medieträning, mediehantering, kalla det vad du vill).
Två gånger. Det blev två rätt olika upplevelser för de två grupperna.

Jag hade, som vanligt, minutiöst planerat mina fyra timmar. Jag hade lagt upp det för teori, praktik och analys och inte alltid i den ordningen. Jag hade mina slides, mina filmklipp och mina övningar. Trots detta blev eftermiddagen inte någon karbonkopia. Vad hände?

Deltagarna.

För den inte särskilt hemliga hemligheten med att utbilda är att vara lyhörd för de man utbildar. Båda grupperna var engagerade, öppna, prestationslösa och bjöd hejdlöst på sig själva. Rena rama drömscenariot för mig som föreläsare. Och de deltog alla på sitt sätt. Till stor del betyder det att jag blev konstant avbruten av reflektioner, egna erfarenheter och fördjupande frågor.

Det tycker jag om. För i min värld betyder det att de låter sig påverkas av det jag står och försöker förmedla. Eftersom varje interaktion är en gåva har du som föreläsare möjlighet att göra skillnad om du befinner dig just där, just då. Medveten närvaro kan tolkas flummigt. Tänk inte det då. Tänk istället att du finns uteslutande för individerna i din grupp under en viss tid.

Titta på dem. Möt blickar, leenden och fråga uppfodrande. Bjud in till dialog. Och håll koll på tiden. Det är du som ansvarar för att de får en harmonisk helhet. Om du hastade genom förra meningen, läs den igen.

Ibland blir utsvävningarna bättre för deltagarna än att du strikt håller dem till ditt schema. Och ja, det betyder att du behöver vara flexibel så att du kan ändra ordning på ditt flertimmarsseminarium om det behövs. Det betyder även att du behöver mentalt stryka vissa stycken helt om det är så att samtalet i stunden lyckas addera två och summera till tre. Eller sju. Medan tiden flyr. Tiden rår du ändå inte på.

Ibland behöver du säga åt dina deltagare att vara tyst.

Bestämmer Camilla