Riksutställningar höll både 2012 och 2013 en debattle. Den andra gången handlade det om huruvida vi vill ha volontärer i statens kulturverksamhet eller ej.
Scenen var satt som en boxningsring med undertecknad som retorisk domare på sidan av.
Förra gången var jag tydligen för snäll i min återkoppling så denna gång tog jag i så det stod härliga till. Publiken häpnade när jag sågade talarna, skrattade när de förstod att det var en del av underhållningskonceptet och jublade när talarna tog plats i ringen igen för replikskiften.
Och detta kan jag även göra för er. Jag har vid andra tillfällen fått exempelvis Robert Aschberg att hicka till när jag genomlyste hans retoriska teknik som moderator då jag själv satt i panelen.
Behöver jag säga att publiken uppskattar tilltaget?
