Det har milt sagt varit en turbulent vår för Miljöpartiet. Att miljöpartisterna behöver etablera sin nya språkrörskandidat och gjuta så mycket olja på vågorna som en grönt parti förmår är förståeligt.
Men med tanke på att man är medveten om att 93% av Sveriges befolkning ville se ett annat parti vid makten då när valet begav sig och nu bör vara medveten om att två av tre sympatisörer tagit sin hand från Miljöpartiet är det ett märkligt anslag av stormaktsvansinne som lägrar sig över inledningen av talet. Och visst är det bra att tänka positivt men det svårt att bygga förtroende när man väljer att ta upp alla miljöpolitiska framgångar och väljer att ignorera bakslagen.
Talet genomsyras av en lovsång till Sverige i synnerhet och regeringens miljöparti i synnerhet trots att två tredjedelar av talet handlade om internationell politik. Åtminstone upplevde jag det så. Inte så konstigt, det nya miljöpartistiska språkröret har själv sagt att inrikespolitik inte är hennes starka sida.
Som talare har hon en utmaning framför sig. Som enda topp-politiker valde hon att stå bakom en pulpet och läsa innantill från papper. Det spädde bara på avståndet mellan talaren och publiken. Hon var dessutom inte tillräckligt bekväm med manuset vilket framförallt i inledningen ledde till flertalet pauser mellan orden i meningarna. Det stavas staccato. Och talskrivaren/na hade kunnat varit betydligt mer behjälpliga.
Argumentation.
Visserligen är fakta/statistik ett av sätten att underbygga sitt påstående med bevis. Men att ta upp 36 siffror i ett tal som enligt egna beräkningar var drygt 33 minuter långt känns aningen siffertätt.
Att använda retoriska frågor (som inte förväntar sig ett svar) är en taktik för att involvera och aktivera publiken. Och konsekvensen blir att publiken förväntar sig att du redan sitter inne med svaret. Det är jag inte säker på att Lövins talskrivare har insett.
”Vad ska vi göra med våra rika liv?
Vad gör vi med vårt välstånd?
Finns det en plan?
Finns det ett mål?
Ännu fler bakmaskiner, råsaftcentrifuger och gamla träningsredskap i förrådet – är det det som är målet, det som ska göra oss lyckliga?
/…/
Hur involverar vi alla människor i samhällsbygget?
Hur undviker vi att vissa sliter ut sig och går in i väggen …?
Hur utnyttjar vi landsbygdens fulla potential,
hur involverar vi de äldre som fortfarande är friska och har så mycket att bidra med?
Hur väver vi ihop de nyanländas kraft med vår egen …?”
Den argumentation som påverkar mest är ofta den som inbjuder till identifikation. När du hittar rätt början kan du få folk att börja säga ja till dig, ett steg i taget. Eller snarare – ja, ja, jaha? ja. Det lyckades i alla fall det miljöpartistiska språkröret med vid flera tillfällen:
”Vi lever i en otålig tid. På det personliga planet letar vi ofta enkla lösningar och blir lika ofta besvikna. I politiken driver populismen samma typ av logik.”
”Politik beskrivs ofta som en kamp mellan idealism och pragmatism, mellan vackra drömmar och gråa kompromisser.
Men återigen – det är att förenkla. Politik måste ju vara både och.”
I vilken ordning?
Ja, det funderar jag också på. Först är det internationellt skrävel, sedan handlar det om regeringens stora framgångar i stolta ordalag för att sedan åter gratulera oss svenskar för att vi har nått så långt med att uppfylla Agenda 2030:s mål. Det här är Sverige. Här har vi jante.
Psykisk ohälsa följs av ett kluster av diverse områden som var och en nämns i var sin mening för att följas av att ”Alldeles för många känner idag ångest inför att stressa bort sina enda liv.” Nu kommer återigen ett batteri av olika frågeställningar som landar i utrikespolitik, bara för att åter vridas över till miljöfrågan genom en lätt krystad koppling till Gotland.
Du hör, det är rörigt. Kanske är det ändå så att formen bär budskapet i det här talet.
Stiliga formuleringar.
Ett av sätten att få dina lyssnare att minnas vad du säger är att tala i bilder. Metaforer är den vanligaste bildfiguren i världen. Metaforen fungerar genom att man jämför genom att använda ett objekt i en annan form än den som objektet normalt har. Därigenom skapas en överförd betydelse. Isabella Lövin använde 18 metaforer i sitt första metaforträsk, förlåt – första språkrörstal.
”… En framtid där människan har en plats, och kan blomstra, utan att förstöra planeten för framtida generationer. En framtid där alla är med och bygger, där inte var en pressas in i en förutbestämd fyrkantig form, eller slängs ut på hal is för att klara sig bäst den kan – utan en framtid där det mänskliga, sociala kittet ger livet mening, färg och form.”
Jag har sagt det över hundra gånger och jag kommer säga det minst hundra gånger till: Sluta använda fraser och uttryck vi redan har hört till döddagar. Det finns många anledningar till att stilfiguren kallas död metafor; energin har tappat så mycket rörelse att den har stelnat.
”Och i det vakuum som uppstått nu när ledare efter ledare lämnat Brexitskutan, så att den nu är utan vare sig kapten eller rorsman, och inte ens har ett sjökort, kan inget annat än ett monumentalt politikerförakt frodas.”
Eller hur? Gick du igång på det där?
”Visionerna och drömmarna måste finnas där som en kompassnål för det politiska arbetet. Men målet nås väldigt sällan i ett enda steg. Utan det är genom små steg och breda allianser med kompassen och sjökortet i hand som vi tar oss närmare målet.”
Är det här den underliggande tanken till att vara visionär realist? Jag återkommer i frågan.
Sedan kommer vi till det här med anaforer. Igen. Om du har riktigt mycket du vill säga och inte hittar formatet hur du ska få ihop spridda skurar och skapa en röd tråd i din framställning kan du frestas att välja att bygga ett stycke med hjälp av åtta anaforer. Men det är inte rätt.
”Vi tror på kooperativet som alternativ,
vi tror på småföretagandet,
vi tror på den nya urbana landsbygden där …
Vi tror på att behandla djuren väl.
Vi ser kulturen som en hållbar tillväxtssektor,
och vi ser tjänstesamhället där vi …
Vi ser den gröna omställningen till förnybar energi …
Vi ser att verklig solidaritet med fattigare länder gynnar hela världen.”
Jag har visserligen klippt bort fortsättningarna på meningarna eftersom det är mönstret jag är intresserad av att visa upp. Tro mig eller läs det sju sidor långa talet själv; greppet fungerar inte oavsett.
Det som dock fungerade var anekdoten om de somaliska flyktingarna i Kenya. Här fick Lövin ett känslomässigt påslag när hon skanderade taktfast: ”education, education, education! Brings development generation, after generation, after generation!” Om du inte uppvisar en naturlig känsla för att hålla tal ska du be din talskrivare att skapa rytmiska mönster. Det hjälper.
Semiotik.
Lövin introducerade igår en ny beteckning två gånger: Visionär realist. Fördelen med nya beteckningar är att avsändaren har full kontroll över betydelsen och innehållet vid det tillfälle beteckningen släpps. Nackdelen är att om inte avsändaren av är tydlig med vad tecknet innebär kommer publiken att antingen förkasta det eller fylla det med sina egna associationer.
”Men” är ett ofta felanvänt tecken. Det tar nämligen bort betydelsen av det som står innan, negerar den om du så föredrar. Lövins talskrivare behöver se upp med ordet då hen vid fem tillfällen inleder påföljande stycke med att radera poängen från det föregående. (Och inom stycken lyckas med konststycket att sabotera sig själv två gånger.) Som här:
”Vi står upp för kvinnors rätt, för demokrati och vi talar klarspråk om mänskliga rättigheter – det ger oss respekt, och det ska vi vara oerhört stolta över!
***
Men – hur kommer det sig att när vi har det så bra, att så många mår så dåligt?”
När man är ute efter att bygga sitt nya språkrör bör man dessutom vara försiktig med att lägga alltför svaga ord i hennes mun. ”Men jag gissar ändå att nästan alla här känner någon som fallit ner i en oförklarlig förtvivlan.” och lite senare ”vinner vi mångfalt i form av fred och stabilitet, och en känsla av att vi faktiskt är på väg någonstans!”. Trevande ord bygger inte förtroende. Och jag behöver inte ens konstatera att förtroende är något som Miljöpartiet har underskott på just nu, eller hur?
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Jag har pepprat min text med döda metaforer och jag har räknat på det mesta oavsett om siffran behövs eller ej. Jag är även fullt medveten om att mina stycken inte riktigt lirar med varandra. Det var meningen. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Och själva talet? Hur var helheten? Platt. Lövin borde göra bättre ifrån sig – det är ingen nykläckt politiker som stod bakom pulpeten i parken igår kväll.
Isabella Lövins tal i årets Almedal kan du läsa i sin helhet hos Miljöpartiet