Visserligen rådde jag Sjöstedt igår att vara glad och snäll. Men han missade att vara oväntad. Det här var oväntat platt från Vänsterpartiledaren. Du kan tala med en lugn och trevlig röst och ändå ha sådant fenomenalt driv i ditt anslag att publiken ryser av välbehag. Så var det inte igår. Partiordföranden läste innantill nästan hela tiden. Det är svårt att komma nära med ett papper emellan. Sjöstedt hade inte kontakt med publiken och de märktes även i hans bristande förmåga att bygga för applåder och skratt. Pauseringar, väl valda pauseringar, gör underverk för interaktionen.
Syftet med talet verkar varit att komma åt olika slags ångest som målgruppen har för att sedan låta Vänsterpartiets förslag verka som det ångestdämpande pillret. Missförstå mig rätt, det är en vedertagen kommunikationspsykologisk princip som fungerar, men frågan är om det var rätt anslag i detta sammanhang? Sjöstedts beskrivningar av verkligheten var hur tungt det är, hur slitna människor känner sig, hur hopplösa, hur otrygga, och hur krävande, hur krossande och hur orättvis verkligheten är. Det var dystert.
Och budskapen radade upp sig. På hög och låg abstraktionsnivå. Det främsta handlade om att företag som har vinst som målsättning ska inte tillåtas leva på skattepengar i skola, äldrevård och sjukvård. Men budskapen handlade även om euron, jämställdhet, miljö och klimat, hur Vänsterpartiet vill bli det nya jordbrukspartiet, hur V behövs för att skapa en självständig utrikespolitik, hur V uppmanar alla att stödja Ship to Gaza som ligger i Visby hamn, hur EU behöver bli mer demokratiserat, hur V vill stärka arbetsrätten och hur V har förslagen som gör Sverige till ett jämlikare och bättre samhälle. Med flera. Jag är böjd att hålla med Magnus Betnér: Skaffa en talskrivare partiledare! En som kan skriva tal. På riktigt. För det här var inte bra.
Målgruppen för alla dessa budskap verkar vara att locka över socialdemokrater, miljöpartister och centerpartister. Men inte av samma anledning. Sjöstedt gör vad han kan med ett ostrukturerat manus. Men nyttja kommunikationspsykologi gör han alldeles utmärkt. ”Idag kan vi se hur allt fler stödjer oss. Fler än 8 av 10 svenskar tackar nej till att bolagsägare plockar vinster ur välfärden”. Även detta är en kommunikationspsykologisk princip. Denna kallas sociala bevis och den fungerar eftersom vi gärna tar genvägar när vi fattar beslut. Vi tittar på vad majoriteten gör och sedan följer vi efter i samma spår. Lite senare kommer ”Nu har vi LO på vår sida i denna debatt”. Här nyttjas auktoritetsprincipen – att vi gärna gör som någon med tung status gör. Även denna en genväg. Även denna fungerar väl. Om du inte blir medveten om konceptet förstås. För då kan du bestämma själv.
Argumentationen
Sjöstedt är den förste partiledaren denna Almedalsvecka som argumenterar genom slutledning: ”Vi vet att där vinstintresset styr är bemanningen lägre. I klartext betyder det färre lärare per elev i skolan och färre undersköterskor som får stressa mer på äldreboendet. Hur duktiga de
som arbetar än är så är det svårare att göra ett lika bra arbete om man är färre. Därför hänger vinster och kvalitet ihop.” För att kunna säga nej till detta gäller det att du ifrågasätter den inledande frasen. Men den är så smart byggd att den förmodligen går under radarn på dig. Och därmed accepterar du slutsatsen.
Vänsterpartiets partiordförande är även duktig på att argumentera genom beteckningar – ord med stark inneboende kraft. Denna gång får vi höra hur undersköterskan var stolt över sitt arbete, att lönerna i hennes bransch behöver bli mera rimliga, hur Miljöpartiet och Socialdemokraterna vacklar, hur regeringen går på tomgång och hur järnvägen styckas sönder.
Däremot är Sjöstedt dålig på att underbygga sina påstående med bevis för att skapa argument vi lyssnare kan ta till oss. Och utan bevisen faller påståendena platt.
I vilken ordning?
Precis som statsministerns tal från igår är detta ett tal utan struktur där vissa frågor får dominera utrymme på bekostnad, riktig bekostnad, av andra frågor. För det är inte bara det du frågar om som uppfattas som det du prioriterar.
Stiliga figurer
Sjöstedt använder en motsatsfigur på ett stiligt sätt genom hela talet. ”Vi vill ge välfärd efter behov, medborgarnas
behov – inte företagens.”, ”Vi vill ge resurser så att tiden räcker för att ta
hand om alla efter deras behov, inte bara till det allra nödvändigaste.”, ”Välfärden ska vara anpassad efter människorna som använder den,
aldrig tvärtom.”, ”Jag vill att våra skattepengar ska gå till de äldre – inte till riskkapitalbolag.”, ”Vi behöver apotek över hela Sverige, inte bara där de lönar sig.” Etc. Genom att lägga upp sitt budskap så att motsatsen känns orimlig nickar vi och tar in.
Dessutom använder han uppräkningarnas makt vid flera tillfällen. Långa listor av vad han vill, vad partiet vill. Det är få som kommer ihåg detaljerna i långa listor. Det som stannar kvar är att Vänsterpartiet vill göra många förändringar. Vi får se hur långt det räcker.
Analyserar Camilla
Tidigare analyser av Romson (MP) och Reinfeldt (M) hittar du hos Sveriges Kommunikatörer som just idag har problem med uppkopplingen p.g.a. tågförflyttning.
Dagens seminarie med almedalsretorikerna handlade delvis om Sjöstedts tal. En tanke där var att Sjöstedt medvetet valde ett nedtonat framförande för att tilltala de borgerliga väljare som är tveksamma till vinster i välfärden. Finns det verkligen ett egenvärde i att ha ett levande framförande som får publiken att rysa av välbehag? Om målet är att framstå som pålitlig och resonerande kan det väl vara ändamålsenligt att jobba mycket med logos och lite med pathos?