Den här bilden har nu passerat mitt flöde några gånger. Den är fortfarande lika bra.
Kommatecknet är ett tecken som jag tycker är försummat. Särskilt i mitt eget språk. I princip är följande mening sann; jag använder det inte.
Kommatecknet är som bekant ett skiljetecken. Inte hos mig. Jag skriver korta meningar istället. Det känns som att de skapar mer energi och driv framåt.
Det är egentligen bara vid uppräkningar, hänvisningar till sekunder, decimaltecken inom matematiken och i något enstaka fall istället för en parentes, du vet precis vad jag menar, som jag låter den loja punkten som bara hänger få pryda mina tecken.
Du har säkert även stött på följande berättelse:
The Power of Punctuation.
An English professor wrote the words:
”A woman without her man is nothing”
on the chalkboard and asked his students to punctuate it correctly.
All of the males in the class wrote:
”A woman, without her man, is nothing.”
All the females in the class wrote:
”A woman: without her, man is nothing.”
Lojt. Lurigt. Lustigt.
Egentligen är kommat ett lurigt tecken. Det styr hur du som läsare tolkar min text. Och på så sätt är det effektivt.
Du kan även nyttja det för att vara rolig. Med komman kan du avskilja ditt huvudspår från bipratet, tänk biosnack, och faktiskt få in några drypande kommentarer.
Jag tänker att det funkar bättre i underhållande poesi och prosa än i lärande facklitteratur. Men det kanske bara är jag.
Punkterar Camilla lojt.