Özz Nûjen är en av de roligaste människor jag vet. Ja, han jobbar som komiker men det har inget med saken att göra. För mig. Det är i vardagen han får mig att le nästan konstant. Och alla andra omkring sig. För han ser saker och ting på ett annorlunda sätt. Och han är snabb. Ruskigt snabb på att vrida det bara lite.
Vi fick inte så mycket tid ihop Özz och jag och vi hade relativt kort sträcka fram till filmningen av talet. Dessutom visste vi inte vilka han skulle tala inför. Nu är detta ett scenproffs så jag skapade ett underlag till tal som han kunde utgå ifrån.
Som vanligt är i princip alla ord Özz egna. Som talskrivare har jag bara klippt och klistrat lite i våra dialoger för att skapa en rytm som passar för just under fyra minuter …
Özz Nûjen
”Lille Özz, det kommer att gå dåligt för dig i framtiden. För ni invandrare kommer inte att få något jobb.”
Så sa min SYO-konsulent till mig när jag gick ut högstadiet. Så sa min SYO-konsulent till eleven som hade bäst betyg av alla. Till killen som sprungit över minfält med sin mor och sina syskon, som riskerade livet för att få möjlighet att leva det.
Hon såg mig som en belastning för samhället. Det är okej. Hon fick rätt – jag belastar andra.
För två år sedan räknade jag ut att jag hade 200 hotellnätter, höll mellan 200-300 föreställningar, tog mig till dessa föreställningar med tåg, flyg eller bil, hade bokare, folk som skötte ljud, ljus, en presentatör, två agenter. På varje ställe fanns servering, biljettrivare, garderobspersonal, städare, diskare, kockar, vakter, dj:s och jag har säkert glömt någon. Som jag direkt och indirekt betalar.
Utöver allt detta betalar jag 57% i skatt. Vilken belastning jag är.
Nu bryr jag mig inte. Men då, då var det en helt annan grej. Antigravitation. Vissa kallar det kränkt, mobbad, förnedrad, förminskad, förlöjligad. Jag kallar det slagen med ord. Bara för att det inte syns betyder inte att det inte känns. Och det hade varit så lätt att ge upp, där och då.
Men ni förstår, jag har en bokstavskombination som gör att jag orkar fastän andra säger att jag inte kan. Min bokstavskombo stavas Ö-Z-Z. Hur stavas din?
Vi är alla unika på ett unikt sätt. Din största utmaning kan vara att våga stråla. Att våga låta andra bada i ditt ljus. Själv får jag bada i strålkastarljus. Jag tänker att det är som inverterat ljus. Jag strålar alltså – allt ljus på mig! Men applåderna är egentligen inte mina. De stående ovationerna som gör mig så glad, som tränger sig in i varje por och känselspröt är egentligen till orden jag använder för att kasta ljus någon annanstans.
Efter några år i stå-upp-branschen kände jag att det var dags att sätta upp en egen show. Och bara för att verkligen våga stå upp för mig själv bokade jag premiären på Cirkus. Snacka om att höja insatsen, både ära och heder stod på spel. 1300 sittplatser. Jag kände mig liten, naken och skyddslös. Och rädd. Ofattligt rädd. När scenmästaren kommer och säger att det är dags viker sig nästan knäna på mig. Jag stapplar in och ställer mig på min startplats, hjärtat dunkar hårt, så hårt att jag tror att den kommer att bryta av ett par revben medan det håller på… Lamporna släcks… Sorlet och musiken tystnar.
Stilla bakom ridån stannade tiden. En blinkning kändes som en minut, ett hjärtslag en timme och ett andetag en evighet. Ridån går upp. Nittio minuter senare är det över och jag stapplar bakom scenen. Nu viker sig knäna. På riktigt. Nu viker sig benen för mig och jag kan inte stå. Och applåderna vill aldrig sluta. På något sätt klarar jag av att ta mig ut i ljuset igen för att ta emot de stående ovationerna från ett fullsatt Cirkus och jag kämpar, kämpar med att hålla ihop.
Ni förstår, jag skapar dålig stämning och så skrattar folk. De skrattar för att jag ifrågasätter vår samtid, mig själv. Jag står upp på scenen för vad jag tror på. Och du kan stå upp på din scen. Det är okej om du inte är rolig.
Stå upp för dig själv.
Stå upp för andra.
Stå upp för din rätt att vara du.
Stå upp för ditt sätt att vara du.
Vi är alla unika på ett unikt sätt.
Özz Nûjen genom Camilla Eriksson