Gabriel Forss berör mig. Hans historia kan handla om vem som helst i vilket utanförskap som helst. Det är det som gör det. För mig. Det här var ett av de lättare talen att skriva. Allt i Gabriels historia är så starkt. Och det finns tydliga kontraster att jobba med.
När du skriver ett tal ska du rent retoriskt ta fasta på dessa konstraster. Ibland handlar det om tidpunkter, ibland om möten med människor, ibland om personens egna tankar och upplevelser i ett skeende.
När innehållet är bestämt fokuserar du på vilka känslor som ska förmedlas i varje stycke. Det är sällan ett starkt tal konstant förmedlar samma sak.
Sist av allt formulerar du dig. Jag vet. Det är här du brukar börja eller hur? Men retoriken är strategin, taktiken och den operativa delen av talskrivningen.
Talet framfördes först av allt vid höstavslutningen av Gabriels ”Alla-kan-sjunga-kör”. Det var en mäktig känsla att sitta på första raden och se honom kämpandes framföra dessa ord till den församlingen människor. Över tusen i kören. Över tusen i publiken. Här är hans tal.
Gabriel Forss.
Det är en underbar känsla att stå här tillsammans med er alla. Er sång och entusiasm fyller mig med lycka och värme och jag hoppas att ni känner likadant. Men det här var nära att aldrig vara.
För snart tio år sedan balanserade jag på en reling till en Finlandsfärja där tamparna till livbåtarna var det enda som höll mig från det svarta hav utan botten som forsade fram under mig.
Ni förstår, hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. Annorlunda på ett sätt som inte accepterades i de kretsar där jag befann mig. Detta annorlunda döljde jag, höll jag borta, till och med för mig själv.
Jag tänker att du som lyssnar nu vet hur det känns när du försöker förtränga något.
Jag tror att du håller med om att det bara blir svårare, tyngre och ännu mer skuldbelagt ju mer tiden går.
Vissa av oss kräks, hamnar i fosterställning, tränar så hårt att kroppen tar slut eller tar sig andra uttryck.
Mitt sätt att ignorera mig själv ledde till att jag fick panikångest.
Att alltid känna sig annorlunda och utanför skapar lätt ett tvång att vara ännu bättre, ännu gladare, ännu mer perfekt för att accepteras.
Jag var inte gammal när jag började vara andra till lags, för jag trodde att det var enda sättet att få vara med, att duga. Och ju högre krav jag ställde på mig själv desto sämre mådde jag.
När jag skulle göra det jag tyckte var allra roligast, knöt sig hela min kropp, slemmet producerades i så’n takt att jag inte hann varken svälja eller spotta. Att sjunga var helt uteslutet. Men jag pressade mig ändå upp på scenen, klistrade på ett leende och tvingade mig själv långt över gränsen. Ångesten blev bara värre och värre.
Slumpen är ingen tillfällighet. Jag må ha trott på Gud i hela mitt liv, men jag trodde inte att han trodde på mig. Jag är ju gay. Idag vet jag att vi står här tillsammans för att Gud har en plan även för mig.
Det tog lång tid innan jag förstod att det var så, och ännu längre tid innan jag förstod vad det var, men idag vet jag.
Den värme och den lättnad som fyllde mig när jag bestämde mig för att kliva ned från relingen och välja livet, ett liv utan förnekelse, var ny för mig.
Jag hade för första gången stått upp för mig själv.
Helt utmattad tog jag mig tillbaka till min hytt och fann till min förvåning tv:n påslagen. Biskop Caroline Krook talade om Bibeln. Orden hon sa är inte viktiga. Det som är viktigt är känslan, upplevelsen och insikten hennes ord fyllde mig med. Jag hörde hur den homosexualitet Bibeln tar starkt avstånd ifrån inte handlade om kärlek mellan två av samma kön.
Slumpen är ingen tillfällighet. Jag fick höra det jag behövde höra precis när jag behövde höra det.
Det var terapin som slutligen hjälpte mig att acceptera mig som jag är.
Inklusive ångesten.
Och när jag förstod var ångesten kom ifrån, välkomnade den i mitt liv, på scenen, kunde jag till sist bli fri.
När du gör rätt sak, väljer vad som är bäst för dig, står upp för dig själv, då går du rätt väg.
Ta hand om dig och våga visa världen vem du är.
För även du finns här av en anledning.
Gabriel Forss.
Talskriver Camilla Eriksson