En retorisk och semiotisk analys av Ebba Busch Thors partiledartal för Kristdemokraterna i Almedalen 2019.
Min analys idag kommer att handla om det almedalstal som Ebba Busch Thor höll igår i Almedalen. För Kristdemokraterna. För kristdemokrater. För de människor som socialister, radikaler och liberaler inte klarar av att attrahera – eller i alla fall inte uppfattas ha relevant politik för.
Men analysen kommer också att handla om hur Ebba Busch Thor tillsammans med sitt team har finslipat sin politik. En politik som de idag har börjat kalla en ny social borgerlighet, en politik för samhällsgemenskap.
Redan i de inledande styckena när Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna, väljer att ta upp vad hon kommer att ta upp fångar hon mig. Äntligen någon som har förstått behovet av en tydlig struktur av partiledartalet denna vecka i Almedalen. (Även om just EBT gjorde exakt samma sak ifjol.)
”Mitt tal idag kommer att handla om de grupper som lämnas efter med dagens politik. De förbisedda. De bortglömda. De människor som socialister, radikaler och liberaler inte orkar med – eller i alla fall inte har någon politik för. Trots att de borde stå i fokus för debatten. Men talet kommer också handla om hur det politiska spelfältet skiftat mot en ny social borgerlighet. En borgerlighet som redan idag är den starkaste rösten i svensk politik för samhällsgemenskap.”
Och det är inte bara den uttalade strukturen som sedan skapar positiva associationer. Det är även viljan att ta ansvar och ledarskap för Sverige som kommer fram både rakt ut och mellan orden. Så här lät det:
”Sverige har problem men vi är inte nere för räkning.”
”Stefan Löfven är inte rätt man att leda Sverige. Vårt mål är en ny statsminister. Sverige behöver ett nytt ledarskap. Sverige behöver byta regering i höst.”
Busch Thor talar om principiella utgångspunkter för Kristdemokraterna, värderingar som bär deras politik. Och hon går ned på detaljer inom den förda politiken. Även om jag personligen inte håller med om allt tycker jag att det är befriande att höra vad en partiledare vill göra om hon får makt, inte bara vad hon kommer att försöka stoppa.
Följande stycke kan vara den absolut tydligaste och mest lättillgängliga argumentation jag sett från någon politiker någonsin. Det är tillräckligt abstrakt för att alla ska kunna känna sig inkluderade och det är tillräckligt konkret för att alla ska förstå.
”1970 fick en arbetare ett genomsnittligt småhus för motsvarande tre och en halv årslön. 1990 – tre och en halv årslön. År 2000 var priset fyra årslöner. Idag? Åtta årslöner. I Stockholms län femton årslöner. Det har aldrig varit svårare för en ung arbetarfamilj att köpa en egen täppa.”
Hon argumenterar även genom att apostrofera andra stora ledare i Europa som historiskt har gjort mycket för sina länder, såsom den brittiska primärministern Benjamin Disareli, det fria Tysklands första förbundskansler Konrad Adenauer och den polska Solidaritets ledare Lech Wałęsa med poängen att ”de kristdemokratiska idéerna visar vägen även för vårt land.” D.v.s. en överpremiss som underbyggs med framgångsrika ledare för olika europeiska länder, där två har tydlig social-konservativ bakgrund och en i alla fall anti-kommunistisk, som hon driver mot den outtalade slutsatsen att Sverige behöver byta regering.
”Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet.”
Frasen kommer tidigt i talet och sätter tonen för resten. Bilden förkroppsligar lojalitetssveket mellan de forna allianspartierna; sveket av ingångna och uttalade löften. Och Busch Thor levererar orden i tonen av hon bara konstaterar fakta, medan hon nyttjar faktumet att bildens makt är stor.
”Varje parti ska självfallet göra det som de tror är rätt. Problemet med januariöverenskommelsen är inte att partier samarbetar. Det är att avtalet inte bygger på några gemensamma värderingar. Det bygger på en banal basarhandel. S, C, L och Mp satte sig ner och lekte: ”ska vi byta reformer med varann”.
Det märks att kristdemokraten har samlat några skickliga och kvicka skribenter runt sig. Och det märks att de alla är vana att vasst kommentera skeenden. Vissa lyssnare kommer tveklöst att skratta och applådera att det politiska spelet med ens blev lite mer underhållande. Men var är respekten? Var är ansvarstagandet? Var är ledarskapet i sluggertaktiken? Jag tror att lyssnarna märker hur kristdemokratens raljerande bara blir barnsligt.
Men det kan också vara vansinnigt kul. Som i följande stycke:
”Jag kan hälsa dem att om deras plan är att landstingen själva ska lösa vårdköerna – då är det lika bra att plocka fram fällstolen, sätta en kaffekanna på kokning och börja titta i kapp de 8 527 avsnitt som hittills visats av serien Hem till gården. För det kommer bli en oerhört lång väntan.”
Liknelsen är oväntad och lockar publiken till skratt. Valet av serien ”Hem till gården” konnoterar även inskränkthet, seghet och regelrätt tristess – med flera negativa associationer – som alla överförs och förklarar kristdemokraternas syn på landstingens effektivitet.
”Men var fanns ledarskapet? Var fanns analysen av vilka problem som ska lösas? Och vad var det för helhet som svenska folket fått?”
Det var länge sedan jag upplevde att partiledare använder sig av den retoriska frågan som argumentationsteknik. Busch Thor ställer frågor och vi som lyssnar förstår vad hon tänker sig för svar – men allt sker i våra egna huvuden och hon behöver inte säga det själv. (Egentligen, men det här är Ebba Busch Thor så hon säger det ändå. Fast vid andra tillfällen. Vilket fungerar mycket starkare. För vi känner oss lite smarta när hon gör så här och det överför vi på henne som talare.)
Stilistiskt blir jag även lite nördigt lycklig när en talare får till vackra korsställningar. För vackra mönster gör att vi lättare kommer ihåg vad talaren säger. Ebba Busch Thor gör det två gånger i årets tal:
”För vi kristdemokrater vi lovar inte allt till alla. Men vi håller vad vi lovar.”
”Och jag kan finna många brister i svenska samhället – men jag finner inga brister i det svenska folket.”
I följande stycke ligger några av nycklarna till att Ebba Busch Thor är den överlägset mest avslappnade talaren i Almedalen denna vecka.
”Januariöverenskommelsen sträcker sig över 73 punkter. Det vet vi alla vid det här laget. Av dessa är det en som handlar om äldreomsorgen. Ja, alltså egentligen inte en hel punkt – utan två halva punkter. Men låt oss i sammanhanget vara generösa och slå ihop det till en hel.”
Den första nyckeln är talspråket. Hon talar inte inför oss, hon pratar med oss.
Den andra är att hon berättar om människor hon pratar med, om radioprogram hon lyssnar till och om sitt eget liv. Hon berättar om den vardag som vi alla kan känna igen oss i.
Och den tredje anledningen till att det är så lätt att ta till sig kristdemokratens budskap är att hon kan sitt tal väl. Faktiskt så väl att hon inte har något som helst problem att avvika från manuset för att sedan, när utvikningen är över, återgå utan att tappa flöde.
Rent retoriskt gör hon allt jag vill att en talare ska göra. Hon har en glad röst och ett innerligt driv som sprudlar genom hela talet. Hon varierar sig både i hastighet och volym. Hon låter känslor som bär budskapet i formen färga rösten olika beroende på vad hon talar om. Hon låter kroppen kanalisera energin som bär rösten till och med, eller kanske snarare än mer, när hon ber om sin jacka för att hon fryser.
Kristdemokraten visar sig vara lika vanlig som du och jag och öppnar därigenom fler dörrar för identifikation för dig och mig.
Och jag kan finna brister i den kristdemokratiska politikens innehåll – men jag finner inga brister i den kristdemokratiska politikerns framförande .
Avslutningsvis
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Idag har det främst handlat om att jag har småpratat mig igenom min analys, jag har tillåtit mig själv att tycka till om den uttalade politiken, jag har hyllat Kristdemokraternas ledare på samma sätt som hon hyllade den lilla människan och jag har hånat Kristdemokraternas ledare på samma sätt som jag uppfattade att hon hånade vår regering och dess stödpartier. Slutligen har jag utelämnat vissa kommentarer för de är tillräckligt underförstådda ändå.
Det var medvetet från min sida. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Ebba Busch Thors tal kan du läsa och se i sin helhet hos Kristdemokraterna.
Och jag skrev redan förra året ett inlägg om talskrivarens ansvar och Almedalstalen. Jag när fortfarande en förhoppning om att nå fram med mitt budskap – för vi som lyssnar är vi som röstar och vi är värda bättre.
Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska