Den 6 juli höll vi vårt seminarium ”Krisretorik i väljarnas tjänst” i Almedalen. Följ länken för att se hela seminariet. I denna bloggpost har jag samlat mina retoriska analyser av några utvalda uttalanden i media från Håkan Juholts tid som partiordförande för Socialdemokraterna.
Den 10 mars 2011 utses Håkan Juholt av Socialdemokraternas valberedning till partiets kandidat att efterträda Mona Sahlin. Den 25 mars väljs Juholt till partiledare för Socialdemokraterna. Tre dagar senare, 28 mars, uppdagas att hans sambo blivit dömd för bedrägeri. Kris någon? Så här såg det ut:
Genom att räkna upp flera andra saker han tänkte på när frågan om partiordförandeskapet kom visar han mänsklighet och underbygger påståendet att ”Det var hundratals frågor som snurrade i mitt huvud.” Vilket i sin tur är hans förklaring till att han inte nämnde att sambons är dömd för bedrägeri och finns i brottsregistret. Vi tar honom på orden och känner med honom.
Journalisten fortsätter att obevekligt återgå till sin fråga och Juholt svarar att han tänkte på säkerhet, huruvida de skulle kunna träffas, hur de skulle umgås, hur skulle detta påverka hans söner etc. Omtanke om de nära och kära, inte huruvida de nära och kära vara ett hot mot honom själv eller mot Socialdemokraterna.
Han nämner att händelsen utspelade sig för många år sedan på ett abstrakt sätt. Så att det är sagt men så att vi som lyssnar inte fäster denna fakta vid honom. Slutet där han säger att hon får ta ansvar för sina handlingar understryks ytterligare med dubbla stilfigurer när han säger: ”Jag har inte gjort det, Socialdemokratiska partiet har inte gjort det, Sverige har inte gjort det.” Han talar i tre och ökar i styrka för varje steg, ett trikolon med klimax, vilket tar oss bort från kulbon.
Nästa tillfälle som vi tog upp var Juholts agerande angående den svenska Libyeninsatsen. Här blir han intervjuad i Agenda. Hela inslaget är närmare 14 minuter så om du vill kan du spola fram till 8:18 och se fram till 8:39. Det ger en god bild.
Det uttalade budskapet ”Vi står fast” syftar på riksdagsbeslutet. Det outtalade är att titta – vi Socialdemokrater har makt eftersom regeringen är beroende av oss för att kunna driva igenom beslut.
Juholt vill framstå som en trygg och pålitlig landsfader, men när han likt en papegoja upprepar en tydligt inlärd sektion om och om igen – frasen ”Vi står fast” kommer 13 gånger på 7,5 minut (1.73/min) och ”Det välkomnar jag” 8 ggr (1, 1 g/min) förlöjligar han inte bara sig själv utan även det socialdemokratiska partiet han står som högsta representant för. Här tappar han ytterligare i trovärdighet eftersom han faktiskt inte varit tydlig med sin hållning utan tvärtom ”vinglat i frågan” som en av hans partikollegor uttrycker det.
Juholt har även blivit starkt kritiserad för sina faktafel och det ger han exempel på även i Agendasamtalet. Först hävdar han att det är 165 andra flygplan i luften för att sedan uttrycka att det är 160 med samma bestämdhet. Och att trovärdigheten sänks vid faktafel behöver jag kanske inte ens poängtera.
Sommaren kommer och går.
I september är det dags för Socialdemokraterna att offentliggöra sin skuggbudget. Och vinglandet fortsätter. Den 26 september svänger Juholt om a-kassan, skattesänkning för pensionärer och sjukförsäkringen i partiets skuggbudget och flera S-toppar rasar. En halvtimme innan partiets skuggbudget ska presenteras internt, kräver Juholt att satsningen på höjd nivå och höjt tak för a-kassan stryks, enligt uppgift till Di. Så blir också fallet. När budgeten presenteras dagen därpå för de egna S-ledamöterna är kritiken tydligen mycket hård. Här tappar Juholt fokus på en av sina målgrupper – den interna. Och detta är en av anledningarna till att han sedan tappar partiledarposten. Återigen utmanar han en av retorikens fundamenta – förtroende.
I oktober åker Juholt på ännu ett bakslag. Det kommer fram att han tagit ut för mycket pengar i hyresbidrag från riksdagen då han även fått ersättning för sambons boendekostnad. Juholts avgång krävs på ett VU-möte, men enligt uppgifter vägrar Juholt detta och sitter kvar. Däremot åker han Sverige runt på vad medierna kallar en förlåt-mig-turné. Följande är en utskrift från en intervju av SVT (oktober 2011):
Din assistent Cervin sa igår att han vill inte ljuga och därför gick han ut och sa som det var när det gällde reglerna, vad säger du om det?
Tycker jag är hedervärt. Ingen människa ska ljuga. Nu pågår en förundersökning och det är alldeles utmärkt. Då får det redas ut vad som sant och vad som är fel i detta och det är bra att det får göras.
Varför hänvisar du till en förundersökning, du har ju rätt till att tala? Fortsätter du att ljuga?
Det bygger på att jag i så fall har ljugit.
Har du ljugit?
Nej. Jag har inte ljugit.
Ordet hedervärts positiva styrka nyttjar Juholt till sin fördel, genom att han säger det om någon annan som antas göra det svårare för honom. Att han inte vill att någon ska ljuga uppfattas som en sympatisk inställning och Juholt vinner poäng. När han börjar tala om förundersökningen tar han problemformuleringsinitiativet och värderar det som sker i ett positivt format. ”Då får det redas ut vad som är sant och vad som är fel i detta …” Underförstått: Jag har gjort så som jag trodde var rätt.
”Det är bra att det får göras.” Återigen en positiv värdering av skeendet. När journalisten säger ”Fortsätter du att ljuga” gör Juholt en mycket bra vändning. Han tar det lugnt, samlar sig och svarar resonerande: ”Det bygger på att jag i så fall har ljugit”. Journalisten kan inte göra annat än att ställa frågan ”Har du ljugit?”. Och så får han säga det han vill. Jag anser att Juholt hanterar denna mikrokris – intervjun – väldigt väl ur ett retoriskt perspektiv. Schlingmann var inte sen att kommentera detta och anse motsatsen senare i seminariet. Och jag håller med honom. Ur ett helhetsperspektiv går det allt sämre för Juholt, men hur han agerar retoriskt planar ut den nedåtgående kurvan. Slutligen avgår Juholt i januari 2012.
Det är en otroligt lojal man vi möter: ”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö socialdemokrat.” Han är stolt över det fina uppdrag som han haft. Som han blev tillfrågad, ombedd att ta på sig. Han upprepar att det var en enhällig valberedning som la fram honom som föreslagen ny partiordförande. Upprepningen visar på betydelsen för honom. Vi vet alla att man inte avgår om man inte inte gjort misstag, men när han säger det själv tar han på sig ansvar vilket oftast renderas med respekt av lyssnarna. Han värderar partimedlemmarnas stöd som starkt men det allmänna opinionsläget som svagt. Hans slutsats blir ett sista starkt slag för Socialdemokratins betydelse innan budskapet levereras: Juholt tar sitt ansvar och avgår.
Det är ett varmt avsked som avrundas med ett uttalat stöd till sin efterträdare. För partiet är viktigare än individen.
Analyserar Camilla