Den som vill lära sig att övertyga – och redan kan retorikens grunder – har all anledning att intresserade sig för den klassiska dramaturgin. Retorik och dramaturgi handlar ju båda om att bygga upp en berättelse på ett sätt så att den berör, fängslar och påverkar. Båda har en struktur och en verktygslåda som följt med och förfinats ända sedan antiken. Och det räcker med att se Eisenteins ”Pansarkryssaren Potemkin” eller Emmerich’s ”The Day After Tomorrow”, för att förstå vilken retorisk kraft som kan finnas i ett drama.
Så inleder dagens gästbloggare Leif Jansson detta inlägg om klassisk dramaturgi. Jansson är analytiker, skriver tillsammans med mig och några andra på fackboksbloggen de Libris samt är den som tagit fotot av mig till min första bok. Vi har alltid så intressanta samtal. Nu senast talade vi om denna film. Så jag bad jag honom skriva ned sina tankar. Var så goda. Retorikiska presenterar Leif Jansson:
Dramaturgi.
Dramaturgi är konsten att berätta en handling så att den fängslar publiken. Det är en gammal konstform; den formel som antikens greker utvecklade för hur ett drama skulle byggas upp, har visat sig vara så kraftfull att majoriteten av all västerländsk teater och film följer den än idag
Det som driver handlingen framåt i ett klassiskt drama (alldeles oavsett det handlar om en road movie, en Western eller ett kärleksdrama) är den underliggande konflikten. Under dramats gång tvingas hjälten (eller hjältinnan) övervinna ett antal allt svårare utmaningar till dess hen utvecklats så mycket att hen är mogen att tackla den sista avgörande konflikten. Ett bra drama handlar lika mycket om en inre resa som en yttre.
Resan brukar ske i sex distinkta steg (den som vill kan jämföra med den klassiska retorikens fem moment: Exordium, Narratio, Propositio, Argumentatio och Peroratio):
Anslag: Förväntningar väcks och huvudkonflikten planteras.
Presentation: Fakta kring huvudkonflikten, sammanhangen kring huvudpersonerna.
Fördjupning: Huvudpersoner presenteras mer i detalj.
Upptrappning: Tempot ökar, konflikterna trappas upp.
Klimax: Dramat når sin kulmen. Konflikten/konflikterna avgörs, tidigare ”planteringar” i anslag, presentation och fördjupningen hämtas hem.
Avrundning: Lugnet efter stormen, hjälten rider bort i solnedgången, eller försvinner in i Casablancas kvällsdimma; varför inte med en sista oförglömlig replik som: ”Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship”
Howard Hawks.
En filmregissör som bemästrade den klassiska dramaturgin till fulländning var Howard Hawks, med filmer som Scarface, Bringing Up Baby, His Girl Friday, To Have and Have Not, The Big Sleep och Gentlemen Prefer Blondes på sin långa meritlista. Och ingenstans gör han det bättre än i inledningsscenen, anslaget, på Westernfilmen Rio Bravo från 1959.
Det brukar ju heter att ”You never get a second chance to make a first impression” och det är just därför anslaget är så centralt för hela upplevelsen. Det är under dessa korta minuter som vi avgör om vi är beredda att spendera halvannan timme (i Rio Bravos fall 2 timmar och 22 minuter) framför scenen, bioduken eller TV:n. Det är också då den grundläggande storyn planteras, och förväntningarna skapas
I det här klippet kan du följa hur Howard Hawks valt att utforma Rio Bravos anslag.
Exakt hur skicklig Hawks är framgår kanske bäst av hur mycket han lyckas berätta på dessa två förtätade minuter – utan att behöva ta till en enda replik och utan att behöva lämna saloonen. Han ger oss både ett rejält adrenalinpåslag, en presentation av de tre huvudkaraktärerna och en introduktion till de tre huvudkonflikterna. Tretalets kraft delar dramaturgin med retoriken.
Rio Bravo.
Den första person vi möter är Dude (Dean Martin). I inledningsscenen är han så långt från en hjälte man kan komma, irrande blick, trasiga kläder, nedböjt huvud, smyger obekvämt längs väggen. Här balanserar Hawks på en slak lina. Han måste avslöja så mycket att vi blir nyfikna och klarar att följa med i resten av berättelsen. Men inte för mycket, då försvinner spänningen. Vi förstår direkt att detta är en man som slits sönder av en inre kamp, en man med en historia och en mörk hemlighet. Vi får inte reda på vad som plågar honom; men vi känner med honom och vi vill veta mer.
Några sekunder senare kastas vi rakt in i huvudkonflikten, den mellan Dude och Joe Burdette (Claude Akins). Att Joe är en skurk framgår direkt av Western-filmens speciella semiotik där svart hatt = ond och vit hatt = god (och för att ytterligare understryka Dudes komplexitet har Hawks gett honom en grå hatt, en blinkning åt alla invigda (en hattblinkning till kommer fö. senare i filmen)). Och ondskan går inte att ta miste på: Leendet, sadismen, den kalla självklarheten med vilken han skjuter ihjäl åskådaren som lägger sig i. Uppenbarligen har Dude och Joe mötts förr, då kanske på mera lika villkor, men nu krälar Dude bildligt och bokstavligt i stoftet. Men Hawks vet att alla älskar en underdog; redan nu önskar vi inget annat än att han ska komma igen och ge igen. Vi vill det så intensivt att vi kommer att sitta klistrade framför bioduken, spanande efter minsta lilla signal på att Dude är på väg att resa sig ur sin självförvållade misär.
Men innan dess måste han klara av sin andra utmaning, konflikten med Flaskan. En roll Dean Martin, medlem som han var i ”The Rat Pack”, spelar med stor inlevelse. Vi vet inte varför han blivit så beroende av spriten; så förälskad i flaskan. Men utan att avslöja för mycket: Han har försatt sig en situation där han blivit sviken förr och nu sviker även flaskan honom. Och notera hur många budskap som Hawks byggt in i den laddade gesten när Joe Burdette kastar silverdollarn i spottkoppen. Den visar att Joe har gott om pengar, hur träffsäker han är (definitivt inte någon man vill möta i en duell) och hur djupt Dude är beredd att förnedra sig för sitt glas. Det är dessutom en plantering som Hawks hämtar hem senare i filmen. Flera gånger, tom.
Val av tema och konflikt.
Skulle Howard Hawks ha levt i dagens deprimerande antifeministiska, kvinnoförnedrande Fifty-Shade-of-Grey-era, hade han nog istället för den svekfulla flaskan, val ett tema och en konflikt där en en gång stark och frigjord kvinna istället förnedrar och underordnar sig en svikande, dubbelspelande man. Ett högaktuellt tema som skildrats med skrämmande skärpa av Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri.
Oavsett tema är den dramaturgiska grundidén densamma: Den fallne hjälten, som måste lämna sitt självdestruktiva beroende, slicka såren, vässa klorna, hitta sin inre styrka och steg för steg växa sig allt starkare inför den slutliga uppgörelsen. Men hjälten behöver hjälp att resa sig, en mentor, en mästare, en äkta vän som utmanar honom och inte tappar tron när bakslagen avlöser varandra. Precis på samma sätt som en padawan i StarWars behöver sin Jedimästare för att hitta Kraften. Ett klassiskt, för att inte säga evigt, tema.
Och mycket riktigt gör nu Jedi-mästaren – och den tredje konflikten – sin entré, i form av Rio Bravos Sheriff John T. Chance (John Wayne). Fotograferad nerifrån, både för att visa Dudes underläge och sheriffen som det trygga, orubbliga fyrbåk han är (snygg bildretorik). Men Dude avvisar brutalt hans hjälp; det är inte första gången John T säger obehagliga sanningar Dude inte vill höra – och inte heller den sista. Det handlar förstås om identifikation, alla som försökt hjälpa en vän i nöd, som inte vill ha hjälp, känner genast igen sig. Som engagerad åskådare vill vi hjälpa Dude att hitta sig själv och bli den hjälte han är ämnad att bli; och det via Sheriffen som vi försöker hjälpa honom. John T. Chance blir känslomässigt vår förlängda arm in i handlingen. Men vi vet också – av egen erfarenhet – att det handlar om tålamod och timing; innan Dude själv gjort upp med sina inre konflikter, flaskan och sveket, kommer han inte att vilja ta emot hjälp utifrån.
Mindre än två minuter in i Rio Bravo har vi redan etablerat starka band till alla tre huvudkaraktärerna. Hawks har redan byggt upp spänning och förväntningar, gett oss bakgrundsfakta och satt ramarna för resten av berättelsen. Han har planterat psykologiska och filosofiska grundteman. Och istället för att välja den ”lätta” vägen – dialogen – väljer han att arbeta intensivt och konsekvent med scener, symbolik, bildvinklar, kroppsspråk, mimik, personkemi, bakgrundsljud, känslor och Dimitri Tiomkins musik.
Nu återstår ”bara” att utveckla och fördjupa anslaget, föra in ett antal kompletterande rollkaraktörer, lösa konflikterna (från den lättaste till den svåraste) för att så småningom iscensätta den dramatiska upplösningen. Något som också det kräver mycken hantverksskicklighet. Men som blir oändligt mycket enklare om man börjat filmen med ett kraftfullt och konsekvent anslag. Och på samma precis sätt är det med ett bra tal. Ett starkt Exordium, är naturligtvis ingen garanti för att hela talet blir lyckat. Men det skapar onekligen mycket bättre förutsättningar och förenklar arbetet.
Retorik och dramaturgi.
För den som arbetar med retorik, är det en utmärkt investering att också läsa på lite om dramaturgi, och framförallt att se på film, teater, opera, TV-serier – ja allt som hämtat sig inspiration i den klassiska dramaturgin. Att uppleva dramat aktivt och försöka se tanken bakom det som händer på scenen. Ja, kanske tom själv gå med i en dramagrupp. Det ger inte bara inspiration till retoriken. Upplevelsen av det som händer på scenen blir också så mycket större och rikare om man förstår regissörens och dramaturgens avsikter. Och det är ju en rätt trevlig bonus.
Leif Jansson
Hela förra veckan ägnades åt retoriska lärdomar från tv och film, och så följer jag #melfest med spänning. Eller nå’t. Kanske av intresse för dig.
Det var en gång …
the Big Bang Theory
Borgen
the King’s Speech
House of Cards
På spåret
Melfest första omgången
Melfest andra omgången
Melfest tredje omgången