Centerpartiet talade i Almedalen.
Glädjefyllda, sprudlande ungdomsförbundare.
Stolta, stödjande partiveteraner.
Nyfikna, intresserade medborgare.
Och sedan.
Rasistiska, nazistiska anti-demokrater.
Ilska.
Ursinne.
Hat.
Och gemenskap.
För Annie tystnade inte.
Almedalen tystnade inte.
Medan de som tidigare var hotet nu blev vårt skydd.
Friheten.
Det talade ordet.
Det var ett annorlunda tal.
Ett emotionellt tal.
Och inget kommer någonsin att bli sig likt.
”Till er som står för hatet.”
”Till antisemiter, rasister, islamister och råbarkade nazister har jag följande frågor:”
”Gör detta er nöjda?”
”Gör det er stolta?”
”Är detta det samhälle ni vill ha?”
Argumentationen ligger i frågorna.
Frågorna som har två svar:
Motståndarna svarar ”ja”.
Medborgarna ”nej”.
Argumentationen ligger även i beteckningarna.
Orden som bär kraften.
Rädslan.
Ångesten.
Kärleken.
Gemenskapen.
Hatet och misstron stod för fjärdedelen.
Vården av nära.
Vården av kära.
Vårdens jämlikhet stod för tredjedelen.
Sverige klyvs under en sjundedel.
Företagarnas betydelse är stor.
Men bara en trettionde-del för Centerpartiet.
Tillsammans kan Alliansen skapa ett Sverige som håller ihop.
I en av tio delar av talet.
Hatet.
Misstron.
Oron.
Alarmet.
Tillsammans.
Framåt.
(Vill bara sticka in här att om du tycker att det börjar bli tjatigt med det här avklippta formatet så är detta bara en spegling av hur Annie Lööf, Centerpartiet, talade. Allt får sin förklaring i slutet.)
”Skillnaden på svensk arbetsmarknad idag går inte mellan de som har hög eller låg lön.”
”Den går mellan dem som har ett jobb. Och dem som inte har ett.”
”Mellan den som är född i Sverige och någon som nyss kommit hit.”
Motsättningarna som driver politiken framåt bär ett budskap i formen.
Som får dig som lyssnar att säga ja.
Ja till Annie.
Ja till Centerpartiet.
”Människovärdet ifrågasätts. Respekteras inte.”
”Slås bort som en irriterande fluga.”
Liknelsen förmedlar känslan.
”Vi står inför ett vägval och jag har valt min väg.”
”Jag väljer att gå framåt.”
Orden byter plats.
Avslutningen markerar början.
Känslorna svallade.
Intensiteten ständigt närvarande.
Patos i orden.
Patos i kroppen.
Patos i tonen.
”Musiken överröstas av ångestfyllda skrik.”
”Av människor som flyr och skriker ut sin rädsla i panik.”
”Av fega kräk som inte respekterar människovärdet.”
”Barnens förtvivlade gråt ekade över hela världen.”
”Bilderna var fasansfulla att se. Skriken ringer fortfarande i mina öron.”
”När telefonen ringde samlade sig känslorna till en klump i bröstet.”
”Rädslan kopplade sitt grepp och ångesten rev obarmhärtigt i kroppen.”
”Som med darrande fingrar slagit numret igen och igen.”
”Bara för att få höra rösten.”
Rösten höll.
Kroppen stod stolt.
Och orden hamrade in budskapet.
Gång.
På gång.
På gång.
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Idag har det främst handlat om att använda stilfiguren asyndeton som bygger på grammatiska fel (Asyndeton använder inga konjunktioner, ord som binder samman meningarna. Det blir ganska raka, råa ordflöden), att tala abstrakt med en hög emotionell ton, långdraget, med meningar som inte alltid har ett naturligt flöde efter varandra och att inte vika för mörka inslag i vårt samhälle.
Det var medvetet från min sida. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Annie Lööfs tal i årets Almedal kan du läsa och se i sin helhet hos Centerpartiet.
Och jag skrev redan innan veckan började ett inlägg om talskrivarens ansvar och Almedalstalen. Jag när fortfarande en förhoppning om att nå fram med mitt budskap – för vi som lyssnar är vi som röstar och vi är värda bättre.
Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska