Den här bilden har passerat mitt flöde i veckan. Innehållet är gammalt och formatet nytt. Och jag tänkte titta lite närmare på den ironiska, humoristiska och allvarligt menade tipslistan. Ur ett retoriskt perspektiv. Såklart.
1. Undvik alltid allitterationer.
Jag håller inte med. Vissa väl valda allitterationer skapar ett driv i texten som allitterationsfritt inte klarar av.
2. Prepositioner ska man inte sluta meningar med.
Och inte börja med heller. Har jag hört. Jag håller inte med. Prepositioner som inte riktigt följer grammatikens regler skapar en viss oro, en turbulens i texten, som ger energi.
3. Undvik klyschor som pesten. Det är gammal skåpmat.
En klyscha eller kliché var en gång ett uttryck som var så starkt att det överanvändes och blev innehållslöst. Hoppa över dem. Hoppa även över alla idiomatiska uttryck som vill flyta fram ur pennan. De är bara döda och platta.
4. Var mer eller mindre specifik.
Ja. Inkluderar man alla alternativ finns väl ingen anledning att vara mot? För vad säger det?
5. En skribent bör aldrig generalisera.
Såklart. Inte. Om det inte finns en genomtänkt syfte att provocera. För då funkar generaliseringar alldeles ypperligt.
6. Undvik upprepningar; använd inte fler ord än vad som är nödvändigt; det är väldigt överflödigt.
På retorikiska kallas det för att parafrasera. Och det är oerhört effektivt om det görs på rätt sätt. Så nej.
Sju. Var konsekvent!
Nej. Det oväntade bryter både tristess och monotoni. Och utan oväntade händelser kommer din publik eller läsare att somna.
8. Vem vill väl ha retoriska frågor?
Hjärnan. Den älskar att delta. Det är till och med så att om du lämnar ett ofullständigt mönster kommer hjärna att göra klart. Och vill du inte att din publik ska avbryta din dragning så ställ retoriska frågor. Det förhindrar dem från ovan nämnda monotoniska slummer.
9. Överdrifter är en miljon gånger värre än underdrifter.
Kanske. Det beror på hur du definierar värre. Överdrifter (hyperboler) kan vara grymma – de skapar ofta en distans mellan själva budskapet och formen det framförs i vilket brukar skapa mönsterkaos som bara kan lösas genom skratt. Seriöst. Och underdrifter (litoteser) bygger oftast ditt budskap effektivare.
10. Korrekturläs alltid för att kolla att du inte några ord.
Ja. Stavfel är alltid fel. Alltid.
Skriver Camilla
Efter som jag är ledig i dag blir det en lååång kommentar.
Och jag och hoppar glatt som du på listan, närmare bestämt den tionde punkten.
Inte sällan hör man folk ondgöra sig över hur illa de skriver i tidningen. De uppmärksammat indignerat att ”ecklesiastikminister” stavats utan ”c ”, en sär skrivning en tveksam preposition eller något liknande. Det som slagit mig är att det är anmärkningar som oftast görs av människor som själva sällan eller aldrig formulerar mer än väldigt triviala mejl på några rader. Så även om de inte själva sätter tankar och känslor på pränt är det uppenbart att vissa paradnummer från skolans skrivundervisning har lämnat djupa spår. Frågan är till vilken nytta.
Jag är en person som med lätthet lägger, platser, händelser och en massa fakta på minnet. Och jag kommer i håg dem! Jag kan svaren i frågorna på ”På spåret och ogooglat säger jag tvärsäkert att en Volvo Två-förit har en Zenith Stromberg förgasare, att ”Airport” var en hit med The Motors och att familjen var på semester i England 1978 . Dessutom kan jag något hundratal melodier och sångtexter utantill. Jag är en man med ett gott minne kan man tro. Men när det kommer til namn, lära mig engelska glosor, telefonnummer, hur ord stavas eller ännu värre att upptäcka några omkastade eller saknade bokstäver eller till och med ord i en text, då går jag bet. Jag är dessutom en skrivande person.
Nej fan, jag är inte dyslektiker. Det är något annat. Det är bara så att slikt är mitt minne funtat. Men gudarna ska veta att jag lidit av detta många gånger. Att kunna stava handlar om förmåga. Vi är mer eller mindre bra på det. Det handlar om hur vi varseblir värden och träning över en viss gräns är tämligen värdelöst ur ett cost benefit perspektiv. Att göra en hygglig text handlar däremot framför allt om träning och arbete.
Att stava taskigt är varken att vara slarvig, dum eller att ha en diagnos. Däremot tror jag att genom att fokusera på stavningen, grammatik och regler hindras väldigt många människor från att våga ta sig an det skrivna ordet. Och jag tror man måste tänka att den som anmärker på andras språk faktiskt är en person som tar sig friheten att förtrycka andra människor.
Därmed vill jag slå en slag för rätten att stava illa, särskriva och göra syftningsfel.