Det finns retoriska stilfigurer som bygger på grammatiska fel. Asyndeton använder inga konjunktioner, ord som binder samman meningarna. Det blir ganska raka, råa ordflöden.
Prova läsa följande brottstycke och känn efter hur det känns:
”Vi står tysta. Förlamade. Svettiga. Ordlösa.” (Martin Ezpeleta.)
Jämför med hur det skulle ha låtit om allt var sammanskrivet i en enda mening: ”Vi står tysta, förlamade, svettiga och ordlösa”. Flödet och drivet som kommatecknen ger saknas i punktformatet. Och konjunktionerna som saknas hackar upp budskapet. Endast det essentiella kvar. Formen styr vart betoningar och pauser ska tas. Asyndeton är särskilt användbart vid talskrivning. Särskilt när någon annan framför. Eller läser.
Och hur det skulle låta om jag trycker in onödiga konjunktioner (och därigenom skapar en polysyndeton istället)? ”Vi står tysta och förlamade och svettiga och ordlösa”. Det blir helt enkelt mer som talspråk. Har du skrivit ut en intervju någon gång? Eller ett tal som hålls fritt efter stolpar? Det är mycket som skärs bort vid överföringen till skriftligt format. För det blir så mycket brus för ögat att budskapet inte når fram. Tänk reklam. Och tänk sedan att du framledes tänker lite mer på retorikens asyndeton även när du talar. Du kommunicerar mycket effektivare så.
Konstaterar talskrivaren