Ofta när jag hör politiker, fackföreningsföreträdare och andra som gärna uttalar sig för en åsikt och sedan tvingas backa från det efter att en kompromiss har tagits sker nivåförskjutningar i språket. På retorikiska kallas den retoriska figuren för alter.
Alter betyder ”den andre” och strukturen är att gå från det lilla till det stora. Eller tvärtom. Eller helt enkelt bara förskjuta fokuset från vad någon annan vill att det ska handla om till det det egentligen handlar om. Enligt dig.
Så jag tar ett retoriskt exempel på en alter från politiken. I Almedalen 2010 talar Peter Eriksson (MP) om den nya överenskommelsen mellan de röd-gröna. Och (bort)förklarar Miljöpartiets historiska kompromiss om betygen i skolan. Ett parti som så genuint avskyr betyg har tillsammans med koalitionsparterna gått med på att införa betyg i ännu lägre åldrar än dagens system. Men Eriksson är smart. Han förklarar det hela med att kalla det för en ”… liten förändring. Det som kommer att förändra skolan i grunden och i det långa loppet är vårt beslut om att genomföra ett helt nytt system för mer utförliga skriftliga omdömen”.
Lite senare trummar han in betydelsen av skriftliga omdömen som den stora reformen genom att säga: ”Jag tror att detta kan bli den viktigaste pedagogiska reformen i skolan i modern tid”.
Att göra en alter innebär att du tar problemformuleringsinitiativet och styr den fortsatta dialogen eller intervjun. I ett tal fungerar det bra som ett sätt att leda lyssnaren från den punkt som hen känner sig trygg i, i vilken du utgår, till den punkt till vilken du vill att din målgrupp ska. Men det är en helt annan sak.
Omfokuserar Camilla