Partiledardebatt i Agenda

Igår satt samtliga partiledare för våra riksdagspartier i en direktsänd debatt i SVT. Det var länge sedan sist. Mest spännande var det att studera Löfvén – första debatten i sin nya roll som politiker. Eftersom det är långt kvar till valet fokuserade jag på den aspekt som just nu gör mest skillnad: framtoningen. Hos dem alla. Eller tja, en bryr jag mig inte om.

Statsminister Reinfeldt hade inte riktigt samma lugn som han brukar visa upp. Det var nästan så att han fick hålla i sig för att inte köra över den nyaste i partiledarskaran. Han inledde rätt skarpt med en spark vänsterut mot Löfvéns enda konkreta budskap från förstamajtalet. Omvandlat till reinfeldtska blev Socialdemokraternas ledares förslag: ”Att fika så att jobben blir fler”. Löfvén såg helt ställd ut. Efter de inledande piskningarna blev dock Reinfeldt mer sig lik och levererade argumentation efter konstens alla regler. (Ett påstående ska således underbyggas av (minst) ett bevis: citat, jämförelse, fakta/statistik och erfarenheter/exempel.) Bara för att stundom tappa tonen igen och låta riktigt irriterad och aningen nedlåtande. Hur var det nu? Jo. Den som tappar humöret förlorar debatten. Men i denna debatt var det inte statsministern.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, var aggressivast av dem alla denna sköna majkväll. Han störtade ut med vad som brukar beskrivas som en stenhård och förutsägbar klassretorik där både exemplen och påståendena hörts många gånger förr. Det är inget fel med att vara konsekvent – tvärtom! Men förmedla budskapet på ett nytt sätt, oväntat, förundra oss som lyssnar. Det här blir bara brus. Det är inte alltid rätt att le mer, men tonen, tonaliteten och röstens uttryck (och nej, jag upprepar inte samma sak tre gånger) ligger konstant i det fräna läget. Är det verkligen rätt för målgruppen? Och alla påhoppen? (Sjöstedt till Björklund angående eurosamarbetet: ”Mannen som förespråkar allt som inte funkar”.) Genom hela debatten argumenterar Vänsterpartiledaren med semiotiska beteckningar, dvs. ord med stark värdeladdning. Ta exempelvis när han anser att Alliansen ”offrar” skolpolitiken. Björklund var inte så nöjd med det och kontrade snabbt med att ”kommunerna har misshandlat lärarna”. Du förstår poängen, eller hur?

Folkpartiets Jan Björklund å sin sida var som han vanligtvis är i debatter. Talar oftast alldeles för snabbt men har förmågan att momentärt variera hastigheten till det budskap han levererar. Bara för att sedan bli lite överexalterad och sticka iväg igen med ett ordflöde som vida överstiger det vanliga människor orkar ta in per tidsenhet. Folkpartiledaren gör en stilfigur som är så stilig att jag blir andlös i ett ögonblick. Bara för att sedan förstöra den helt i nästa. Tänk om han även nyttjat stilfiguren detractio, ett begrepp jag brukar förklara som ”stanna innan”, dvs. låt mottagarna av ditt budskap själv slutföra det. (Och nu stannade jag själv inte innan. Med flit. Är du med?) Läs följande rader och betänk vad som skulle ha skett om det inte kommit något mer just efter dem:

Höjda skatter på alkohol leder till mindre konsumtion.
Höjda skatter på bensin leder till mindre förbrukning.
Till vad leder höjda skatter på ungdomsjobben? 

Tyvärr ger inte partiledaren oss lyssnare den så viktiga pausen här. För vi kommer att besvara frågan själva. Och svaret kommer att följa samma tankespår som han har lagt upp åt oss innan. Men jag tror att om han blivit tyst här hade någon från andra sidan kastat sig över tystnaden och avbrutit oss. Så kanske inte i en direktsänd debatt. Alternativet att själv besvara frågan inte bara en gång funkade dock inte heller så bra.

Miljöpartiets Gustav Fridolin gav ett stabilt intryck. Även om han inte krävde plats. Eller just därför. Han hade genomgående en avslappnad och behaglig ton, han talade ett språk som alla som tittade kunde följa med i och han tog exempel från tittarnas vardag. Miljöpartisten lanserade även ett nytt begrepp – lärare bör få ordinationsrätt. Det tycker jag var intressant, men debatten böljade vidare utan någon vidare notis. Nåväl.

Fridolins raka motsats återfinner vi i Centerpartiets Annie Lööf. Här var stilnivån alldeles för hög för väljarna. Alldeles för hög. Abstraktionsnivån låg på topp och då hjälper det inte hur många siffror som är rätt. Vi kan helt enkelt inte komma ihåg vad hon pratar om då hon inte ger oss några krokar att fästa orden i. Dessutom pratar Lööf fortfarande som vi andra skriver. Det är något dött över hennes språk som inte alls matchar lysten i hennes ögon.

Vi studsar vidare till Socialdemokraternas Löfvén som debuterade i sammanhanget. Min första notering är hur mannens dialekt sticker ut genom att vara len och mjuk. Norrländskan bryter igenom samtalen med det inbyggda lugnet som kommer sig av att orden inte riktigt får med sig alla bokstäver. Men det är inte norrländskt att prata så där monotont. Vi sjunger mer. Igår kväll var det långa sjok av ord och meningar som flöt ihop som ett jämnt hummande. Dessutom låg nästan all argumentation på alldeles för hög abstraktionsnivå även för Socialdemokraten. Var tog den uppeldade fackföreningsledaren vägen?

Sist ut i min analys är Kristdemokraternas Göran Hägglund. Mannen som gjorde det mesta rätt. Han inte bara säger att han blir bekymrad, han ser bekymrad ut. Kristdemokraten tar ansvar. Partiledaren för det minsta riksdagspartiet har en mänsklig utstrålning. Han beskriver båda sidors åsikter, jämför, och trycker sedan mjukt på sin poäng. Hägglund talar med en lugn röst som kan förvilla den icke uppmärksamme. För här har vi en slipad politiker. Partiledaren ser till att i näst intill vartenda inlägg definiera situationen och ta problemformuleringsinitiativet. Och han gör det på ett finstilt sätt. Hägglund erkänner brister i de kommunala och privata verksamheterna och gör sedan en alter (nivåförskjutning) genom att påstå att ”De (moståndarsidan, red. anm.) vill stänga. Vi vill uppmuntra fler att bidra.”

Det är en mycket spännande tid vi ser framför oss. Nu har orden börjat flöda. Snart bör även budskapen hänga med. Det vi ser i opinionssiffror idag betyder ingenting den där söndagen i september som komma skall.

Ser fram emot nästa anhalt gör Camilla

Några andra som också kommenterat partiledardebatten är Makthavare. Eva Cooper från höger och Anders Eriksson från vänster.