Partiledaren för Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt höll igår sitt partiledartal i Almedalen.
Eftersom jag anser att retorik är grunden för demokrati dekonstruerar och analyserar jag talen från ett klassiskt retoriskt och ett modernt semiotiskt perspektiv. Dessutom brukar jag spegla hur jag uppfattar framförandet i mitt sätt att förmedla analysen.
Vänsterpartiet.
”Barns behov bestäms inte av den egna familjens ekonomi.”
Detta är vad hela talet handlar om. Jag har under våren gått in som byråchef på den nystartade byrån Stockholm Operation. Vårt nya verktyg Discourse Diversity, skapat av min kollega Mattias Östmar, gör en matematisk analys av talet tar fram vilka ord som visar de centrala teman som talet handlade om. Sedan gör jag en semiotisk tolkning och skapar en mening som får representera meningen med talet. Och det var den du läste ovan. Här är bilden som Discourse Diversity genererar:
Med Sjöstedts egna ord handlade budskapet om att ”Kapitalismen – att ett litet fåtal äger det allra mesta – skapar stora ekonomiska skillnader.” Skillnader som är orättvisa och måste förintas.
Och det ska vara jämlikhet ”på riktigt! Inte bara på pappret. Formellt lika möjligheter, det har varenda arbetarbarn haft länge. Vad det handlar om är ju att verkligen stå på samma startlinje i livet.”
Jag tycker att det är intressant att algoritmen inte fångade varken kapitalismen eller jämlikhet. Det betyder att de begreppen inte band samman talets olika teman i texten som helhet.
Några skulle kanske hävda att talet handlade om klassretorik. Men vi retoriker gillar inte att begreppet retorik används på det sättet. Retoriken är ju allt, strategin, taktiken ned till det rent operativa – inte bara orden i sig själva. Ett annat sätt att beskriva talets budskap är att säga att Sjöstedt skanderade ut sitt förakt mot rika människor och kallar dem för onda. Samtidigt säger han att han själv är god. Och att Vänsterpartiet är det enda goda partiet som står upp emot orättvisorna i det kapitalistiska samhälle vi lever i. Same same but different.
För det beror på. Och jag återkommer till det.
”Ojämlikhet är alltid konkret.” Även Sjöstedt. Konkret alltså. En del argument byggs genom det klassiska påståendet underbyggt med bevis. I vänsterpartiledarens fall handlar det ofta om exempel. Som fortsättningen på styckets inledande citat: ”En del (barn, red anm.) får dela rum med sina syskon långt upp i tonåren.”
Eller i hela stycket om vad våra barns sommarlov borde handla om:
”Blanda den bästa geggamoja som världen skådat.
Bygga en sned koja i skogen.
Satsa en hel förmiddag på att levla upp i Fortnite.
Åka på läger och bli kär i en Sofia från Eskilstuna.”
Ett annat klassiskt sätt att argumentera på är att Sjöstedt använder sig av beviset citat genom att hänvisa till sociologen Stina Fernqvists avhandling om hur barn i familjer som har dåligt med pengar är mer sparsamma och försiktiga med saker. Det jag gillar med den här typen av argumentation är hur han fortsätter med en konsekvensanalys. ”För de (barnen) vet att de (sakerna) kanske inte kan ersättas. Och de ställer mindre krav, ber om färre saker. För att bespara föräldrarna plågan att behöva säga att ”tyvärr, vi har inte råd”. Barn vet.” Och publiken nickar. För vi identifierar oss, både som barn och som föräldrar.
Jonas Sjöstedt nyttjar även semiotikens styrka i beteckningar – i det här fallet ord med emotionell laddning – som han nyttjar för att vi, liksom honom, ska känna avsmak för de med hög inkomst.
”Djursholmsdirektören håller ner lönerna för sina anställda så att deras barn måste gå med hål på jackärmarna. Sedan letar han inte ens efter sina egna barns märkesjacka när den försvinner.” Observera hur många starka semiotiska beteckningar han lyckats trycka in i dessa två meningar. Vi tar ett till exempel:
”I arbetarrörelsens Sverige säger vi därför ”vi ses i augusti”. Hade högern fått bestämma kanske det hade varit ”vi ses på måndag”.”
Här ställer han epitetet ”arbetarrörelse” mot ”högern”. Det ena med en stark positiv klang mot det andra som historiskt sett använts som ett slagord.
Greppet har använts under hela socialismens historia och det känns numera gammalt och trött. Sjöstedt är bättre än så. Han kan bättre än så. Jag är besviken.
Partiledartalet uppvisar inte särskilt många retoriska bilder eller mönster i språket. Det är synd, för minnet av vad han säger sjunker i deras frånvaro. Och det finns naturligtvis en anledning. Jag tror att det handlar om att prata ett enkelt språk för att Vänsterpartiets målgrupper ska kunna ta till sig budskapet.
Men det finns ändå några riktigt snygga formuleringar. I stycket om hedersförtryck talar Sjöstedt om gränsen mellan att vara en snäll bror och regelrätt övervakning av en syster. Han avslutar stycket med: ”Ofta är det den gemensamma välfärden som står för de där öppna ögonen.” Öppna ögon är i det här fallet en metafor för bland annat alla de människor som har som arbetsuppgift att se till våra barn.
Sista exemplet på formuleringar som hjälper lyssnaren att minnas är en kombination av det vi kallar för trikolor och anafor, d.v.s. att ett ord eller mening upprepas tre gånger (trikolon) och att början av flera inledande meningar efter varandra är likadana. Som när Sjöstedt talar om Almedalen och hur han vill att denna öppna demokratiska plats ska utvecklas ”Jag vill inte att Almedalen ska vara ett ställe /…/ Jag vill inte att Almedalen ska vara ett ställe /…/ Jag vill inte att Almedalen ska vara ett ställe …”
Den totala dominansen av barns rättigheter och möjligheter bärs fram genom hela talet av hans genuina, varma, förtroendeingivande röst. Och kvällen till ära bar även han en regnrock, fastän han hela tiden var skyddad från regnet som konstant bombarderade oss från himmelen. Kanske lite symboliskt. Att han står med de svaga i samhället. För jämlikhet och rättvisa. Oavsett.
Och i kväll ska jag se på fotboll.
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Idag har det främst handlat om att jag skrivit som man talar, hållit mig till ett enkelt och lättförståeligt språk, dragit ogrundade slutsatser och brölat emotionellt (låtit känslor färga ordvalen). Hade jag haft lite mera tid i dag hade jag vinnlagt mig om att prata om ett enda tema med ett undantag – ett litet avstick om något hela annat som inte hade något med det första att göra – för att sedan återkomma till det första temat hela vägen fram.
Det var medvetet från min sida. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Jonas Sjöstedts tal kan du läsa och se i sin helhet hos Vänsterpartiet.
Och jag skrev redan förra året ett inlägg om talskrivarens ansvar och Almedalstalen. Jag när fortfarande en förhoppning om att nå fram med mitt budskap – för vi som lyssnar är vi som röstar och vi är värda bättre.
Analyserar Camilla Eriksson