Partiledaren för Moderaterna Ulf Kristersson höll igår sitt partiledartal i Almedalen.
Eftersom jag anser att retorik är grunden för demokrati dekonstruerar och analyserar jag talen från ett klassiskt retoriskt och modernt semiotiskt perspektiv. Dessutom brukar jag spegla hur jag uppfattar framförandet i mitt sätt att förmedla analysen.
Moderaterna
Som avsändare kavlar den moderata partiledaren inledningsvis upp ärmarna på sin vita skjorta. En man av folket. Som inledningsvis tar det stora perspektivet på livet för att visa på sin förmåga att leda landet.
I ett smatterband av platser, kriser, utvecklingar och utmaningar kastas vi framåt, bakåt, uppåt i Kristerssons värld tills vi plötsligt och oväntat djupdyker ned i de brännande ämnen som står på Sveriges agenda.
En sak som Kristersson har som inte många andra partiledare har är att han är en van och bekväm talare. Han använder både rösten och kroppen på ett naturligt sätt genom hela talet. (Även om jag gärna hade sett att han putsat bort den lilla röstböjningen som förmodligen är en dialektal historia. För den låter lite dryg i mina öron, norrländska som jag är.)
Han argumenterar på ett stiligt klassiskt manér med obestridliga fakta som ”Annekteringen av Krim, och försöken att destabilisera europeiska demokratier,” som leder till en politisk slutsats: ”kräver ett starkare svenskt försvar. Och borde leda till ett svenskt medlemskap i Nato.”
Kristersson använder även den klassiska berättelsen om en individs klassresa som bevis för sitt påstående om möjligheternas Sverige.
Dessutom samlar han så många olika politiska områden som möjligt under ett och samma tema: Den nya svenska modellen. Kopplingen mellan innehåll och tema, mellan tema och ramberättelse och mellan ramberättelse och huvudbudskap går därmed lost in translation likväl som i vår medvetna förståelse. Det går inte ihop och därav uppfattas inte heller den av Kristersson dragna slutsatsen att Moderata Samlingspartiet samlar ihop. Sverige.
Huvudbudskapet tenderar att ligga i formuleringen ”Att återupprätta samhällskontraktet mellan medborgarna och politiken. Att återskapa förtroende och tillit i samhället.” Och det gör han genom att berätta berättelsen ”om Sverige som möjligheternas land, där man kan börja med nästan ingenting och ta sig nästan hur långt som helst. Alltid av egen kraft. Men påtagligt ofta med andras hjälp. Individualism och gemenskap.”
Syftet med talet verkar vara att återupprätta samhällskontraktet mellan medborgarna och Moderaterna. Att återskapa förtroende och tillit till Kristersson. Vi märker det i valet av ämnen: ett globalt perspektiv på utvecklingen, invandringen till Sverige, det oacceptabla hedersvåldet och behovet av sammanhållning i samhället för att vi ska lämna efter oss ett bättre samhälle till våra barn.
Och med tanke på vilka områden Kristersson talar om handlar det föga förvånande om att locka tillbaka konservativa väljare till Moderata Samlingspartiet.
Talet är inte bortskämt med klassiska troper och stilfigurer, men det finns några vackra, välgenomtänkta och därmed fantastiskt effektiva formuleringar.
När Kristersson talar om Bildt och Palme berömmer han dem båda för deras insikt genom ”Olof Palme och Carl Bildt drog varken jämnt, eller samma politiska slutsatser av det engagemanget.” (Dessvärre kommer jag inte ihåg vad den stilfiguren heter just nu) och korsställningen antimetabole ”(Men båda förstod att) Sverige behöver världen mycket mer än världen behöver Sverige.”
Korsställningar och allitteration verkar vara viktiga för Moderaterna och Kristersson. Och det är smart. Här kommer den första Krav på perfekt svenska för den som har invandrat är överskattat. Men begriplig svenska är definitivt underskattat. Och alliterationer som bygger hågkomst återfinner vi bland annat i: Men Socialdemokraterna prioriterar friår och familjevecka framför försvaret.” Meningen fortsätter: ”Och röstade häromdagen för ett ryskt återinträde i Europarådet. Det ena är rent ansvarslöst, det andra är mest aningslöst.” Här låter moderatledaren assonansen (ljudhärmandet) bygga samband som fäster och driver vårt engagemang.
Och ordleken ”Inte i slutet. Inte ens i början på slutet. Möjligen i slutet på början.” lockar fram det betydelsefulla engagerande skrattet hos publiken.
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Idag har det främst handlat om att jag har gått från ett holistiskt perspektiv på retorisk analys till att fastna och breda ut mig i detaljer, gjort ologiska hopp fram och tillbaka i retorikens parteslära samt flätat in olika typer av förstärkande beteckningar (ord som väcker känslor).
Det var medvetet från min sida. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Ulf Kristerssons tal kan du läsa och se i sin helhet hos Moderaterna.
Och jag skrev redan förra året ett inlägg om talskrivarens ansvar och Almedalstalen. Jag när fortfarande en förhoppning om att nå fram med mitt budskap – för vi som lyssnar är vi som röstar och vi är värda bättre.
Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska