Miljöpartiet är enligt egen utsago partiet för mångfaldsvänner. ”De som kämpar för mångfalden i samhället lika väl som i naturen.” Miljöpartiet är partiet för ”oroade optimister. För alla som insett att vi befinner oss i ett nödläge för klimatet men som också vill göra något åt det.” Och anledningen till detta? Bolund förklarar det själv med orden: ”Vi är på väg in i en ny tid, där väljarna belönar den som agerar på hotet mot planeten.” Och ”Väljarna har slutat låta sig bli matade med vackra ord, nu söker man handlingskraft. Och det är hos de gröna partierna man hittar den!”
Sedan ägnar han över 90% av talet till att prata om miljön ur olika abrovinker: han inleder med att tala om biologisk mångfald, fast fashion och reparationernas betydelse. Sedan får vi ta del av extremvädret, den av MP införda flygskatten samt naturturism. Och det miljöbetonade huvuddelen av talet avslutas sedan med utvecklingen av grön basindustri, hur klimatomställning är något positivt, samt att fossilberoendet behöver brytas. Allra sista området behandlar Almedalen som demokratisk mötesplats innan det är dags att berätta för lyssnarna om vem Miljöpartiet är för och att för dem är det gröna inte bara en färg, det är ett hopp.
Det är mycket svårt att följa övergångarna mellan de olika delarna i hans tal. Det är som om vi får lyssna på en i stunden associerande inre monolog. Utan struktur är det inte bara svårt att följa det som sägs, det är också svårt att komma ihåg det. Nya meningar utan koppling till det som just sagts kopplas ändå ihop av hjärnan. För vår hjärna gillar mönster. Själv uppfattade jag ingen övergång mellan naturturism, hemester eller svemester till nya investeringar i grön basindustri, bland annat i min hemstad Skellefteå. Mina associationer gick därför till en hemester för att titta på markberedningen för den nya batterifabriken.
Retorik är inte bara kunskap – det är grunden för demokrati, och när man som talare inte har skapat en tydlig struktur tappar man både lyssnare och i förtroende.
Genom talet driver Bolund huvudtesen att ”Den gröna rörelsen vet att det vi gör mot planeten, det gör vi också mot oss själva.” Och han återkommer till detta gång efter annan: ”En insikt om att fossilindustrin behöver dö ut för att inte vi ska göra det” och ”En vetskap om att när vi hjälper naturen hjälper vi också oss själva att överleva.” samt ”reparationer – Det är bra för oss, och det är bra för planeten.”
Den gröna rörelsen borde veta att de uppmaningar ni ger till andra, de borde ni också lyssna på själva. För här finns ett embryo till att skapa både retorisk och semiotisk hållbarhet.
Huvudbudskapet handlar om att vi ”kör mot en okontollerad klimatförändring men vi kan också höja blicken och välja en annan väg. En där vi återtar kontrollen och stabiliserar klimatet.”
Stilfigursmässigt är det metaforerna kring trafik och liknelserna med bilkörning som sticker ut. ”Alla som lärt sig att köra bil (eller cykla för den delen) vet att man måste hålla blicken långt framåt för att kunna planera sitt körande.Den som bara håller koll på det som händer precis i närheten av bilen kommer att missa när vägen svänger.” Och metaforerna ”Vi har nu ett gyllene tillfälle att lägga i högsta växeln och trycka på gaspedalen för att företagen ska våga investera i svensk glesbygd och hållbara jobb långt utanför Stockholms tullar.”
Genom att likställa sund och framgångsrik miljöpolitik med bilkörning framställer Bolund bilkörning som något positivt. Men Miljöpartiet gillar inte bilkörning. Miljöpartister har fattat beslut om höjd bensinskatt som slår särskilt hårt ute på landsbygden som de säger sig värna, och miljöpartister gör det svårare att ta sig fram i innerstäderna genom biltullar, fler och bredare cykelbanor samt förbjuder dubbdäck i vissa områden. Nej, stilfigursmässigt föll denna del av talet platt som en pannkaka.
Men det finns även metaforiska användningar av beteckningar som väcker känslan: (Om extremvädrets konsekvenser) ”Nu börjar till och med naturen att få panik. På senvåren började det snöa plötsligt. Eller det såg i alla fall ut som det. Det var asparna som spred sina frön i panik efter förra årets varma sommar. I rädsla för att dö satsade de allt på att sprida så många frön som möjligt. Skogsägare berättar samtidigt om att granarna är täckta av röda kottar av precis samma anledning. Träden har dödsskräck.”
Jag fullkomligt älskar denna del av obestridliga, konkretiserande fakta. För det är något alla i mellersta och södra delen av vårt avlånga land har upplevde de där få dagarna i maj. Det snöade och ändå inte. Och det är något vi alla kan gå ut i skogen för att verifiera. För det är ingen snabb förändring. Här är de starka metaforiska beteckningarna befogade.
Retorik är inte bara gammal kunskap – det är fortfarande grunden för demokrati, och när man som talare väljer smarta sätt att underbygga sin argumentation bärs budskapet i formen vilket leder till exponentiell förstärkning.
Valet av beteckningar säger också något om hur du som avsändare vill uppfattas. I Bolunds sparkar mot Moderaterna och Kristdemokraterna används först beteckningen ”river ned” och senare beteckningen ”monteras ned”.
”Varannan krona för naturskydd skars bort för att betala för skattesänkningar.
Tydligare än så kan inte konflikten om miljön bli i svensk politik:
Miljöpartiet bygger upp, konservativa partier river ner miljöarbetet.”
”Tydligare än så här blir det inte i klimatpolitiken. När andra länder vill följa efter Sverige (nu senast den nya regeringen i Finland) så vill de konservativa montera ner klimatarbetet.”
Den första beteckningen är upproriskt rebellisk, den andra mer kliniskt ingenjörig. Vem vill Miljöpartiet uppfattas som? Tips från coachen är att välja en position och sedan hålla den kursen. Oavsett kastbyar. Stannar du i stormens öga är det lugnt.
Och sedan har vi neologismerna. Den ena har funnits några år: hyberavdraget. ”Hyberavdrag är en föreslagen skattereduktion för hyr-, begagnat- och reparationstjänster. Både förslaget och ordet kommer från utredningen om cirkulär ekonomi.” (Språktidningen) Och att använda nyord är ett vanligt sätt att öka uppmärksamheten för sitt budskap. Per Bolund använde även en helt ny neologism: Klimatfegis. Klimatfegisar är enligt Bolund ”dem som det inte spelar någon roll vad forskningen säger.” När jag googlar ”klimatfegis” får jag upp följande:
”Den gröna rörelsen vet att det vi gör mot planeten, det gör vi också mot oss själva.” I det här fallet verkar onekligen Bolund fallit på eget grepp.
Bolunds röst lirar inte heller med innehållet. Det är samma melodiösa, pausintensiva antirally genom hela framförandet. Det miljöpartistiska språkröret talade visserligen om att ”Om Grönlands polarisar smälter helt kommer havsytan på världshaven att stiga med sju meter. Sju meter!” Dessvärre kunde inte skillnaden mellan punkt och utropstecken uppfattas i den talade versionen.
Inte heller uppfattade jag någon skillnad mellan den ”värmebölja som tar liv”, ”vi kommer att behöva fatta en del tuffa beslut.” eller ”Man kan bara skaka på huvudet och tycka att det är galet, för det är det.” Nej Bolund tuffade bara på som vanligt.
Retorik är inte bara kunskap – det är grunden för demokrati och när man som talare inte behärskar sin röst och kropp tappar man i förtroende.
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av hur jag uppfattat framförandet av detsamma. Idag har det främst handlat om att jag dragit långtgående icke underbyggda slutsatser, att jag orelaterat byter stilnivå i ett och samma stycke, att jag inte är särskilt välformulerad och att jag i hög utsträckning kryddar mitt språk med döda metaforer. Jag lyckades dessvärre inte hålla mig från att försöka få dig att le. Det gjorde däremot inte det miljöpartistiska språkröret. Inte heller har jag bemödat mig med att ta upp alla betydelsefulla delar av en retorisk analys. Även det en pendang till Bolunds val av innehåll.
Det var medvetet från min sida. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Per Bolunds tal kan du läsa och se i sin helhet hos Miljöpartiet.
Och jag skrev redan förra året ett inlägg om talskrivarens ansvar och Almedalstalen. Jag när fortfarande en förhoppning om att nå fram med mitt budskap – för vi som lyssnar är vi som röstar och vi är värda bättre.
Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska
Var den här analysen intressant? Följ Retorikiska i sociala medier så minskar du risken att missa något.