När statsministern äntrar scenen har Hanna Westén från Socialdemokraterna på Gotland, just hållit för-talet. Löfven tackar henne ordlöst och inleder sedan sitt prat med att beundra publiken. ”Sedan undrar man ibland vilka utmaningar man utsätter sig själv för. Att kliva upp på scenen efter Lars Winnerbäck. (Paus.) Hur smart är det?” Han fortsätter prata om Winnerbäck om hur han brukar nynna på låten ”Jag får liksom inte ordning på mitt liv” när han går i korridorerna på Rosenbad. Ja, han var rolig. Ja, vi skrattade. Men vissa skrattade med och andra åt.
När vi börjar börjar vi och Löfven inledde med att ignorera en kvinna och lyfta fram en man innan han säger till svenska folket att han liksom inte får ordning på sitt liv. Hade jag varit hans talskrivare hade jag fått ont i magen. Allt detta var utanför det officiella manuset. Och signalerna det skickar stämmer inte alls överens med den struktur och ordning själva talet sedan uppvisar. Talare och tal håller inte ihop.
Socialdemokraterna och argumentationen.
”Därför går också ilskan djupt in i borgerliga led, när lärare och rektorer är tvingade att sätta glädjebetyg, /…/ och till slut går i konkurs. Därför röstades också den förra regeringen bort, när de satsade 19 gånger mer på nya skattesänkningar, än på investeringar i skolan.”
Det är säkert rätt uträknat, det där med 19 gånger mer, men själva slutsatsen – att det var därför den förra regeringen röstades bort – är falsk. Skolfrågan kanske var en av anledningarna, men det var inte anledningen. Jag förväntar mig faktiskt mer av just Socialdemokraterna eftersom de innehar det högsta ämbetet.
I övrigt däremot underbyggs de flesta påståenden med fakta eller erfarenheter.Argumentationen som helhet höll alltså ihop.
Socialdemokraterna och ordningen.
Efter en inledning som behandlar extremism (i ganska exakt en åttondel av talet) förklarar Löfven att det är därför han är ”… besjälad av att bygga ett starkare samhälle. Och idag vill jag beskriva hur det ska stå vid din sida – från barndom till ålderdom.”
Denna ordning håller han. Först talar han om ”strävan efter kunskap och bildning” som ska finnas i alla hem. Här är det enkelt att följa partiledaren för Socialdemokraterna vilja och tankar kring betydelsen av skolning. Sedan talar Löfven om ”klivet ut i vuxenlivet”.
”Att se till att alla unga hamnar rätt i livet, är nog en av samhällets svåraste uppgifter. /…/. Därför vill vi nu göra en stor satsning för ungas psykiska hälsa. Vi genomför 2000-talets hittills största byggprogram, för att bekämpa bostadsbristen och trångboddheten. Vi riktar samhällets samlade styrka, mot hedersförtrycket, sexismen och diskrimineringen, så att unga kvinnor och män kan leva som de vill, älska vem de vill, klä sig som de vill, röra sig där de vill – rakryggade, självklara, stolta! Och vi genomför den största ekonomiska satsningen på polisen på 20 år. Vi fördubblar utbildningsplatserna, och förbättrar arbetsvillkoren, med målet att nå 10 000 fler polisanställda till 2024 – så polisen alltid är starkare än gängen.”
Och visserligen är det en rörig del för alla som växer upp, men här blir det onödigt rörigt i talet.
Efter detta är det viktigt att ”… få ett tryggt och stimulerande jobb”. Notera att statsministern utgår ifrån att vi alla ska vara anställda.
”Och från barndom till ålderdom kommer stunder, då vi behöver hjälp av andra.” Här kommer vård- och äldrepolitiken in i talet.
Talet går mot sitt slut med tankar kring hur Socialdemokraterna vill prioritera ”… alla nya resurser som svenska folket arbetat ihop”. Och Löfvens inställning är klar: ”Men jag vill inte ge mest till de som redan har mest. Jag kan ärligt säga till er med de största förmögenheterna: Nu får ni faktiskt stå tillbaka – nu är det vanligt folks tur!”
Och statsministern lämnar oss med att ”Välj att stå på rätt sida av historien!”
”Och när du ser tillbaka på ditt liv, när du sitter där med barnbarnen i knät, då kommer du kunna se dem i ögonen och säga: Jag var med! I en tid av polarisering och extremism, stod jag upp för gemenskapen och demokratin. Jag ägnade min stund på jorden, till att lämna ett starkare samhälle till er, som jag älskar. Vi gjorde det tillsammans. Vi höll ihop.”
Genom dessa tre slutmeningar knyter han också ihop de två-komma-fem konkurrerande teman som återkommande präglat talet: 1) Vår stund på jorden. Detta inleder Socialdemokraterna med och detta av avslutar Socialdemokraterna med. 2) Ett starkt samhälle. Detta var temat för första-maj-talet som återkommit några gånger i formuleringar men inte varit den huvudsakliga poängen. 3) Vi håller ihop. Här är detta tals tema. Talet håller således ihop.
Socialdemokraterna och de stiliga formuleringarna.
Ett av de viktigaste syftena som talskrivare är att bygga sin talares etos, trovärdighet. I det här talet går det både upp och ned.
Upp när statsministern står och pratar om betydelsen av en skola för alla: ”Men den kunskap och bildning som gjort både mitt liv, och vår demokrati möjlig, ska ges till alla barn, i alla hem, i alla klasser. Vi kan göra det – om vi håller ihop!” (Notera även sista frasen. Jag återkommer till den.) För alla vi vet att vår statsminister blev bortadopterad som barn, har jobbat sig upp (han tar själv upp sin kurs i svetsning på AMU-center i Kramfors) och gjort karriär inom facket (f.d. ordförande för IF Metall). Kunskap och skolning var ”dörrar till ett bättre liv”. Här bygger orden och kontexten partiledaren för Socialdemokraterna.
Ned när stilnivån ligger för högt för Stefan Löfven: ”Det är därför jag är besjälad av att bygga ett starkare samhälle.” Besjälad är inte ett ord som vi förknippar med statsministern när han talar manusfritt. Inte heller att han tänker på dialogen mellan Nils Edén och Värner Rydén och deras samtal i slutet på 1918 när han vill förmedla tankar kring hur extremismen nu återigen försöker mobilisera i vårt land. Och inte heller att han tänker på Robert Kennedys relativt okända citat som börjar med ”Våra liv på den här planeten är för korta …” när Löfven tänker på hatet i vårt land.
”När extremister från både höger och vänster ger sig på folkvaldas hem och familjer; när rasister attackerar muslimska kvinnor; när fundamentalister trakasserar kristna flyktingar och judar som bär kippa; när nazister i Umeå hotar den judiska föreningen tills de tvingas stänga ned – så känner dessa förtryckare stödet, av varje hatiskt inlägg som skrivs, av varje konspirationsteori som sprids.”
Subjektet i varje mening (kursiverat) sätts ihop genom semikolon och adderar kraft till den avslutande beteckningen – förtryckare.
”Och jag vill svara, som statsminister, som socialdemokrat, som människa:” Här kommer två av de få stilfigurerna i detta tal. För det första talar han i tretal (trikolon); för det andra skapar talskrivaren ett klimax – statsminister är är endast en person, socialdemokrat ett kluster av flera personer medan människa involverar alla. Detta ligger helt i linje med det ledande budskapet i talet som talar om att vi klarar allt bara vi ”håller ihop”.
Huvudtemat i talet – ”Vi håller ihop” avrundar varje område, antingen precis just så eller parafraserat (delvis förändrat). Denna stilfigur heter inclusio och har funktionen att hålla ihop. Lite meta-retorik är alltid vackert och uppskattat.
Och visst finns det en poäng med att lägga orden som om de skulle kunnat komma direkt från statsministerns mun. Men några fler stilfigurer hade fördelaktigt hjälpt till att bygga hågkomst. För det som byggs på mönster har så mycket lättare för vår hjärna att fästa i den del av minnet som arkiverar; så mycket lättare för minnet att hålla ihop.
Socialdemokraterna och semiotiken.
Inom semiotiken talar vi om att allt är tecken som sänder signaler. Det hela handlar om att styra dessa signaler så att andra uppfattar dig på det sätt du vill att de ska uppfatta dig. Och när allt är tecken är även avsaknaden av något ett tecken som skickar signaler. Är du med?
I dagens almedalstal av Socialdemokraterna talar Löfven väldigt mycket om vad han vill lägga pengar på. Och han talar väldigt lite om var pengar kommer ifrån. Hans egen förklaring till att svenska staten just nu har mycket pengar är följande:
”Vi har nu stora överskott och den lägsta statsskulden på 41 år. Det beror ju främst på att 300 000 fler har börjat jobba, och vi har högst andel som jobbar i hela EU. Det är ju ni, alla som pluggat, jobbat och slitit hårt, som har gjort det!”.
Nu är inte jag nationalekonom, men i min värld handlar det om att vi är mitt inne i en högkonjunktur och företagen i vårt land har gått bra och kunnat anställa fler folk för att kunna leverera. I min värld ignorerar statsministern villkoren för de välståndsskapande krafterna – och delar generöst ut gåvor från vad andra producerat. Är inte det anmärkningsvärt?
Och fortfarande som icke-nationalekonom, men likväl som mångårig företagare, hade jag önskat att statsministern lyfte betydelsen av våra svenska företag och företagare som framgångsrikt satt människor i arbete. Cirka 4 av 5 jobb i Sverige skapas i företag med färre än 50 anställda. Ur mitt perspektiv är det så svenska staten har dragit in så mycket pengar att Dagens Industri rubricerar en artikel med ”Statens lador svämmar över.” Är inte det önskvärt?
Utdelningspolitiken och företagarpolitiken hänger inte alls ihop.
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Idag har det främst handlat om att hålla ihop. Att hålla ihop Sverige, att hålla ihop Socialdemokraterna och att hålla ihop valrörelsen. Själv har jag byggt analysen för att hålla ihop. När man bara väljer delar av verkligheten ger det en bild. Eftersom Socialdemokraterna med Stefan Löfven i spetsen gör det, har även jag gjort så i min retoriska analys. Om jag hade tagit med hela texten kring klivet ut i vuxenlivet hade du sett att det inte alls var lika rörigt i talet som jag lät påskina. Jag har även varit politisk i mitt eget språk. Precis som Löfvens talskrivare har vävt in socialdemokratiska värderingar mellan orden i varje stycke har jag vävt in en annan politisk åskådning och låtit den färga min analys. Dessutom har jag låtit min analys, liksom Löfvens tal, präglas av flera teman. Ett långt tal fick en lång analys.
Det var medvetet från min sida. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Stefan Löfvens tal i årets Almedal kan du läsa och se i sin helhet hos Socialdemokraterna.
Och jag skrev redan innan veckan började ett inlägg om talskrivarens ansvar och Almedalstalen. Nu var detta, tillsammans med Kristdemokraternas och Liberalernas ett av de mest välskrivna talen i årets Almedal. Min talskrivarinvändning är fortfarande att detta tals stilnivå ligger alltför långt ifrån Löfvens normala nivå. Som talskrivare ska vi bygga våra talare – men inte för mycket. För då uppstår en alltför stor diskrepans mellan talaren på scenen och talaren när hen inte följer manus. Vi har tidigare i veckan sett det omvända: Annie Lööf (C) är mycket bättre talare än sitt tal.
Jag när dock fortfarande en förhoppning om att nå fram med mitt budskap – för vi som lyssnar är vi som röstar och vi är värda bättre.
Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska