Jonas Sjöstedt äntrar Almedalen och är så där varm och mysig som bara han kan vara. Han välkomnar oss med orden ”gotlänningar, fastlänningar, tv-tittare, världsmedborgare” och brer ut armarna i en inkluderande gest. Det sätter faktiskt tonen för hela hans tal.
För det handlar om inkludering och värme. Huvudbudskapet är att om du vill ha ett mera jämlikt, tryggt och medmänskligt samhälle kan du bara rösta på Vänsterpartiet.
Som talare är Sjöstedt nära folket. Det är mer som ett direktsänt resonemang än ett faktiskt tal. Rösten följer orden även om han kunde varit bättre påläst på vad han ville säga. För det finns faktiskt stycken där han läser lite för mycket innantill för att hålla trovärdigheten i att han faktiskt menar vad han säger.
Jag tycker som oftast att det även är intressant att ta upp det talaren själv inte tar upp. För det säger också tydligt vad hen vill. I Sjöstedts tal hörde vi bara en mening om vinstjakten: ”Vi har fått med oss regeringen på att välfärden ska vara fri från vinstjakt.” Vi hörde inget om brexit, faktiskt inget om omvärlden överhuvudtaget förutom den inledande hälsningen då. Det är tydligt att analysen av Vänsterpartiets potentiella väljare är att de inte bryr sig särskilt mycket om andra än sig själva.
Argumentation.
Och det här med vad man inte gör: argumenterar på klassiskt retoriskt manér. Idag fann jag endast svaga tendenser till argumentationskedjor. Kanske beror det på att han inte har så mycket han argumenterar för. Och när han argumenterar blir det mest emotionella bevis.
”Det här, det är något större. När regeringen samarbetar med högern blir det dåliga pensioner som drabbar kvinnor och arbetare. Men När regeringen samarbetar med Vänsterpartiet blir det trygghet, feminism och ett samhälle som finns till för alla, inte bara för de som har mest.”
Jag fann inte heller särskilt många påstående underbyggda med fakta och/eller statistik. Vi ser exempelvis inga siffror i dagens tal av Vänsterpartiets partiledare. Däremot ser vi en dominans av det som slarvigt brukar kallas klassretorik. Vad personerna menar är snarare klass-semiotik; att välja ord och bygga meningar så att ”högern” får generaliserande kritik för att vara onda och egoistiska. Låt mig ta några exempel:
”Men varför ska Moderaterna ha vetorätt över arbetarkvinnornas pensioner?”
”När regeringen samarbetar med högern blir det dåliga pensioner som drabbar kvinnor och arbetare.”
”Invånarna i förorter och bruksorter runt om i vårt land betalar i praktiken för rut-avdrag och de stora ränteavdragen som främst går till höginkomsttagare i rika moderatkommuner.”
”Ta frågan om att införa en förmögenhetsskatt för de absolut rikaste i samhället.”
”Vi är de som står upp mot högerns attacker.”
Det han däremot gör är att han bygger sitt budskap med exempel. ”I fredags besökte jag en reklambyrå här i Visby. Det är inte ofta jag besöker reklambyråer, men den här är speciell. De har infört sex timmars arbetsdag – med full lön. En av anledningarna för företaget är att det är ett bra sätt att locka kompetens till Visby.” Exemplens kraft inom argumentationen är att det faktiska beviset på att politiken som han vill driva nationellt faktiskt redan fungerar lokalt. Jag hade bara önskat att han fortsatt låta deras röster tala om vad det betyder för deras medarbetare och företaget och inte själv gjort sig till avsändare av sitt eget budskap. För när andra för fram ditt budskap blir faktiskt genomslagskraften större.
I vilken ordning?
Ordning och reda är inte riktigt Vänsterpartiets ideologi. Det handlar mer om känslor om vad som är rättvist eller inte, vad som är jämlikt eller ej. Och när känslor styr är det associationer som visar vägen framåt. Så kändes även dagens tal. Sjöstedt behöver dock inte skämmas – ingen av de andra partiledarna har heller hållit den röda tråden. (Kan visserligen bero på att många av dem är blå …)
Det må hända ha varit ett litet rörigt tal rent strukturellt. Innehållsmässigt var dock vänsterpartiledaren tydlig. Budskapet gick fram. Värre var det dock med den övertygande kraften. Det kan lätt bli så när argumentationen är svag.
Stiliga formuleringar.
”Det är regeringen och de borgerliga partierna som gjort upp om ett orättvist pensionssystem. Vi får inte ens komma in i det förhandlingsrummet.” Det är ovanligt att se så här tydliga metonymier (från den semiotiska diskursen) eller synekdohke (från den retoriska) i ett partiledartal, d.v.s. starkt förenklat att delen får representera helheten. I det här fallet får ”förhandlingsrummet” representera förhandlingarna.
”Därför är vi så många som vill något annat. De rikaste de brukar vara bra på att överskatta sig själva för oss andra är det tydligt att de mest är underskattade.” Refractio. Jag är så förtjust i denna stilfigur. Förmodligen är det för att det är ett enkelt sätt att föra in humorn i det seriösa samtalet med publiken. Här nyttjar Sjöstedt olika tolkningsmöjligheter av tecknet ”underskattad” när han leker med likheten mellan den korrekta termen ”underbeskattad” och det valda begreppet.
Anledningen till att jag har den här rubriken i mina analyser är för att hjärnan gillar mönster. Om det är så att du är duktig på att formulera dig premieras du av dina läsare och lyssnare. Vi kommer lättare ihåg och kommer vi ihåg kan vi förmedla dina ord i sammanhang där du inte finns. I årets almedalstal av Jonas Sjöstedt fanns inte särskilt många sådana formuleringar och jag undrar om det var medvetet. För form bär alltid budskap – utmaningen är att få den att bära ditt.
Semiotik.
”Vänsterpartiet vill att alla äldre från den dag de har fyllt 80 år ska få gratis läkemedel.” Gratis. Det finns faktiskt inget som är gratis. Gratis för dig betyder bara faktiskt att någon annan betalar. Således en intressant formulering av vänsterpartisten. Jag tänker osökt på Thatchers ord: ”The problem with socialism is that you eventually run out of other people’s money.” Jag tänker att det gjorde fler av lyssnarna. Vilka associationer vill du att dina lyssnare eller läsare ska få? Öppna eller stäng, och var medveten. I det här fallet skulle Sjöstedt istället kunnat välja beteckningen ”kostnadsfria läkemedel”. Det hade signalerat något helt annat.
”Vi kräver ett nytt pensionssystem. Rättvisa och jämställdhet måste in.” Klass-semiotiken när den faktiskt är som allra mest kondenserad. Sjöstedt kräver att laddade begrepp såsom rättvisa och jämställdhet måste in (i budgeten). Om du har läst tidigare analyser av mig bör du faktiskt ha reagerat särskilt på ordet måste. Måste betyder att göra något man inte vill. Fast här vill faktiskt Sjöstedt. Nu blev det lite jobbigt.
Olika former av ordet ”jobb” är också något som är lite jobbigt för Sjöstedt. För han byter ut det till olika former av ordet ”arbete” varje gång det dyker upp i manus. Det är faktiskt förståeligt; vill man vara ett arbetarparti pratar man om arbete.
Så kommer vi till Sjöstedts sista ord: ”Mina vänner, överallt ser vi handlingar av medmänsklighet. Små steg – steg som tillsammans växer till något större. Röster som mjukt men bestämt ökar i styrka. Steg för steg driver de tillbaka orättvisornas, fördomarnas och splittringens politik. Det är röster som vi organiserar och för fram. Tillsammans ställer vi kravet på ett samhälle som inte bara är till för de rikaste, utan ett samhälle som är till för oss alla.” Jonas Sjöstedt avslutar med en stark ideologisk och inkluderande uppmaning som ligger helt rätt för målgruppen. Faktiskt. Den är laddad med klass-semiotik på ett ypperligt sätt, eller vad sägs om medmänsklighet, tillsammans växer, mjukt men bestämt (även om ”och” hade varit bättre konjunktion än ”men” i det här fallet), orättvisor (även om det faktiskt är lite svagt och urladdat tecken), fördomars och splittringens politik (särskilt ”splittringens” är faktiskt riktigt starkt). Avslutningen är abstrakt nog för att alla ska kunna lägga in sin egen tolkning av vad han menar och konkret nog att skapa bilder i mottagarnas hjärnor. Ur ett retoriskt och semiotiskt perspektiv faktiskt helt perfekt. Och ur ett politiskt säkerligen starkt provocerande. Också det perfekt för Sjöstedt.
Ord är makt och ord förför. Faktiskt.
Avslutningsvis.
Nu kanske jag låtit överdriven i mina ord. Som vanligt har jag låtit min analys av talet genomsyras av den tonalitet jag uppfattat. Jag hade gärna babblat på lite, gjort några onödiga inlägg av extra tankar i meningar, bara för att det blir lite mer talspråkligt då, men jag har så svårt för det att det inte alls är utmärkande i min analys. Jag har däremot försökt vara lite klass-kategorisk. Fast tvärtom. Och så har jag hållit linjen och tryckt in ordet ”faktiskt” så ofta jag kunnat eftersom det är det ord som oftast lagts till av Sjöstedt som inte står i manus. Det är lite störande, jag vet. Det var meningen. Även om förstärkningen urlakar. Mitt syfte är som alla andra dagar här i Almedalen att få dig att tänka till på hur formen, orden, bilderna etc. används för att påverka dig.
Talen analyseras också i Retorikiska podden. Gästanalytiker idag är Anders Wallner, tidigare partisekreterare för Miljöpartiet. Jonas Sjöstedts tal i årets Almedal kan du läsa i sin helhet hos Vänsterpartiet. Och här kan du läsa min retoriska och semiotiska analys av Jonas Sjöstedts tal 2015.
Analyserar Camilla Eriksson, Retorikiska, som idag har lånat bild från Dalarnas Tidningar då jag själv var en av alla som åkt hem. [/two_thirds_last][/full_width_section]