I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye ur diktsamlingen ”Ur härdarna”.
Nästintill retorisk perfektion.
Förutom att dikten i sig rör mig just nu när jag själv befinner mig i just rörelse på flera plan andas den nästintill retorisk perfektion.
Varenda rad har tio taktslag. Rytmen som detta skapar gör att dikten enkelt flyter fram i din mun, din tanke i orden.
Varenda vers avslutas med samma ljud. Samma ljud handlar om stilfiguren assonans (samklang). Hade det varit exakt samma ord i slutet på versens två rader hade det varit exempel på stilfiguren epifor.
Dessutom är det en befriande avsaknad av brus. I princip vartenda ord är betydelsebärande.
Njuter Camilla