Om amerikansk politik med Johan Ingerö.

I dagens avsnitt av Retorikiska podden #retpod talar Johan Ingerö och undertecknad om amerikansk politik. Ingerö har nyligen publicerat en rapport i ämnet ”Vem ska va president” som finns nedladdningsbar på Timbro.

Ingerö fick inleda med lite historik kring demokraternas och republikanernas historiska fästen och sedan ta oss till varför det ser ut som det gör idag. Och sedan fokuserade vi oss på presidentkandidaterna. Främst på republikanernas om jag ska vara helt ärlig. Racet på den demokratiska sidan är mycket mer given – åtminstone i dagsläget. Så vad vi gjorde var att vi tittade extra mycket på Hillary Clinton innan vi gick över till Donald Trump, Carly Fiorina, Ben Carson, Marco Rubio, Jeb Bush och Ted Cruz.

De betydande presidentkandidaterna.

Demokraterna.

Det finns två till, men de har egentligen inget med demokraternas nomineringsval att göra. Tror vi. Retorikiska ger dig, the one and only – Hillary Clinton.

Republikanerna.

Först de som saknar erfarenhet av förtroendevalda poster inom politiken: Donald Trump, Carly Fiorina och Ben Carson.

Sedan har vi de som har politisk erfarenhet. Både Ted Cruz och Marco Rubio har dock inte suttit särskilt länge på sina poster i den amerikanska kongressen. Till sist har vi Jeb Bush, som inte verkar lyfta trots familjenamnet.

Historiska valkartor.

Med Johan Ingerös kommentarer. För mer information och analys hänvisar jag till rapporten ”Vem vill va president?” som Ingerö skrivit för Timbro.

1960: Demokraten John F Kennedy har vunnit en hårfin seger över republikanen Richard Nixon. Demokraterna dominerar fortfarande södern, medan västern och mellanvästern är övervägande republikansk mark. Nordöstra USA är någorlunda jämnt uppdelat mellan partierna.

1976: Demokraten Jimmy Carter har besegrat republikanen Gerald Ford. De geografiska mönstren från 1960 har om något blivit ännu tydligare. Demokraterna har vunnit tio av elva sydstater, medan Republikanerna nu har ett fast grepp om västra USA. Nordost är fortfarande delat.

1988: Efter åtta år med Reagan har stödet för Republikanerna börjat vackla på den liberala västkusten. Men fortfarande är solbältskoalitionen för stark för att kunna förlora. Sydstaterna och mellanvästern går unisont till George H W Bush.

1996: President Bill Clinton har blivit omvald. Liksom fyra år tidigare har han vunnit fyra sydstater och dessutom hela västkusten.

2004: George W Bushs seger över John Kerry är jämnare än kartan ger sken av. Södern är solitt republikansk, men om Kerry hade vunnit exempelvis Florida (vilket Clinton gjorde åtta år tidigare och som Obama skulle göra fyra år senare) hade han vunnit hela valet. Nordöstra USA är från och med detta val stabilt parkerat i den demokratiska fållan.

2012: I det senaste valet vann Barack Obama över Mitt Romney. Precis som 2008 är segermarginalen så stor att det inte hade spelat någon roll om han förlorat i alla sydstater. Söderns ”vetorätt” mot presidentkandidater är därmed avskaffad. Notera hur Demokraterna och Republikanerna sedan sjuttiotalet bytt delstater med varandra. Den en gång så republikanska västkusten hamnar helt i Demokraternas kolumn för sjätte gången på raken.

Obama’s Victory Speech 2008.

Det här talet är enligt Ingerö ett av de bästa politiska talen. Jag är böjd att hålla med.

Och jag har talat med Johan Ingerö tidigare. Då i hans egenskap som presschef för Kristdemokraterna under en hektisk Almedalsvecka 2010. Då gjorde han reflektioner kring det stundande valet utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv. Han ansåg bland annat att valet var ett reformval och att det var därför Hägglund tog upp frågor av oroande karaktär. Nyfiken? Här hittar du Almedalsspecialen.

Ser fram emot nästa samtal gör Camilla Eriksson

Jag vill låta smartare!

Strålande, bara att signa upp >

Podcast: Play in new window | Download

Tags:

2 Comments

Dagh skriver:

17 december, 2015 kl. 12:51

Hej på er! Mycket intressant och trevligt samtal. Tack.

Svara
- Camilla Eriksson skriver:
  
  2 mars, 2016 kl. 21:23
  
  Tack för pepp Dagh!
  
  Svara