Har du varit med om att lyssna på någon som talar, sett en film eller läst en bok och känt att tiden bara flytt iväg?
Så länge du kan hålla den berömda tråden har du din publik med dig. Första steget i att hålla denna tråd är att följa en given struktur. Strukturfascist, javisst. Det låter urbota tråkigt, men det fungerar. Både för dig och för dem.
Jerry Silwfer reflekterade över just detta steg igår i denna retorikiska bloggstafett som just nu pågår. För mer information om denna stafett se Bloggar som joggar.
För att konkretisera kommer här delar av en text ur kapitlet Dispositio – Att strukturera från min bok:
Innan vi börjar, börjar många säga innan de egentligen har tänkt till. För när du börjar, börjar du. Så fort allas blickar vänds mot dig markeras ditt startögonblick. Sumpa inte den enda chansen att göra ett gott intryck redan från start. Eller rättare sagt, rätt intryck. Rubriken är din inkastare – se till att den väcker nyfikenhet och skapar vilja att veta mer.
Det finns de som gärna sätter en tidsenhet på hur lång tid du har på dig att väcka intresse, gillande för din person och ditt budskap samt att skapa förtroende hos publiken/läsarna. Det gör inte jag. Allt beror på situationen. Det viktiga i sammanhanget är att du inser att din inledning (exordium) behöver bemöta dessa tre områden innan det är dags att gå vidare.
Om det är möjligt, låt någon annan introducera dig. Det finns många fördelar med detta. Någon annan tystar publiken och väcker uppmärksamhet på att nu kommer det något. Någon annan lyfter fram din specifika kompetens, om du inte talar med kollegor. Jante sitter säkert bland mottagarna någonstans och lurar. Och någon annan kan dra praktisk information innan du ska börja tala, så du kan fokusera på ditt område. När du börjar, börjar du rakt på.
Ett effektivt sätt att aktivera lyssnarna är att inleda med en fråga, eller ett kaxigt påstående. I skrift motsvaras det ofta av rubriken. Fackterminologi? Fuck Terminology! Kombinationen fungerar således också med konflikten som drivande kraft. Det tog Timbro fasta på i Almedalsseminariet ”Hur liberala är de gröna, och hur gröna är de liberala? ” Behöver jag säga att det var fullsatt?
Ett vanligt sätt att inleda är att säga: ”När jag var på väg hit idag möttes jag av …, såg jag …, slog det mig att …” och så kopplas en händelse eller insikt till något som kan kopplas till varför personen i fråga står och talar med dig. Det kan bli bra, men det kan också kännas krystat. Ett annat sätt är att berätta något om dig själv som hör ihop med varför du är där. Det genuina är en trovärdig utgångspunkt. Kanske ska du prata om vikten av korrekt ekonomisk redovisning inför en organisation för mänskliga rättigheter? Då kan det vara din uppgift att förbättra deras ekonomiredovisning med att bekräfta deras betydelse för de barn som kommer att få det bättre via det arbete de utför. Kanske har du själv sedan länge agerat fadder åt en liten pojke i Tanzania? Kanske ser du den här organisationen som gör något för dig genom att göra något för andra? Säg det.
För att väcka den viktiga välviljan kan det vara rätt att sänka sig. Säg att du kommer in i ett rum som expert. Visst är det fördelaktigt om du är ypperligt kompetent inom det område du kommer att tala om, men det kan vara värt att sänka dig inom ett annat, som inte spelar någon roll. Om du ska prata om allt annat än kommunikation är det helt ok att inte vara den främsta stjärnan på en gång. Ett fumligt förfarande med stödpapper, vatten- glas eller teknik väcker empati. Du behöver dock inte låtsas falla död ned, som en lärare gjorde varje lektion med en viss klass – på ett nytt sätt varje dag – för att över huvudtaget få publikens uppmärksamhet.
…
När du börjar, börjar du. Se till att ha tänkt igenom inledningen före. Du har bara en gång på dig att göra ett första intryck.
Konstaterar Camilla
2 Comments