Om du just har trillat in på denna blogg har du hamnat i Härskarteknikskolan.
Efter att ha satt kaffet i halsen om jag haft något, tappat hakan fram för tv:n och alla övriga ointressanta idiom (fasta mönster i språket) då jag såg en man som borde veta bättre uttala sig djupt förnedrande om kvinnors kompetens på regeringsnivå i public service kände jag att nu var det stekta fläsket gris. (Fråga inte.)
Jag kör därför Härskarteknikskolan där jag rent retoriskt och kommunikationspsykologiskt går igenom dels de fem härskarteknikerna som Berit Ås, socialpsykologen, populariserade redan 1976, dels de två hon la till lite senare. Vi har kommit fram till objektifiering. Om du har missat tidigare delar finns samtliga samlade längst ned i detta inlägg. För ord är makt och ord förför.
Objektifiering.
Du är inte du – du är din kropp.
Objektifiering bryr sig inte om hur du argumenterar, hur du underbygger dina argument, vad du har för budskap, med vilket syfte du argumenterar eller i vilket sammanhang du talar. Den som objektifierar lyfter bort allt relevant och fokuserar på din kropp och ditt kön. Du är inte längre intressant som en tänkande varelse – fokuset är förflyttat till objektet du som redskap för någon annan.
Hur många gånger har vi inte sett artiklar som går ut på att kommentera makthavares klädsel snarare än deras politiska gärning eller yrkesmässiga kompetens? O – eller hur de väljer att ha sitt hår. Jaha, bara kvinnornas tänker du. Visst är det märkligt?
Mona Sahlins vita kläder i samband med hennes presskonferens kring Tobleroneaffären kommenterades inte bara utifrån att färgen vit rent maktmässigt tyder på oskuld. Maud Olofsson är alltid väldigt mån om hur hon klär sig och journalister och andra tyckare brukade kommentera hennes stil och färgval vid partiledardebatter. Här är det noterbart att Maria Wetterstrands kläder och hår inte brukade stå i fokus. Kanske för att hon inte bryr sig särskilt mycket om det själv.
Annika Falkengren, VD på SEB, bryr sig om sitt utseende. Det får både hon och vi som läser om henne höra. Däremot har jag inte noterat särskilt mycket snack om Christian Clausens (VD Nordea). När jag googlar honom får jag däremot upp kommentarer om hur mycket han tjänar. (46 500 kr. Om dagen.)
En annan vanlig objektifiering är när kvinnor som når högre positioner i näringslivet beskylls för att ha nyttjat sex för att komma uppåt. Jag är inte den som är den – det har säkert hänt, men det som händer betydligt oftare är att hierarkiskt underställda kvinnor förväntas umgås med den hierarktiskt högre positionerade mannen på ett sätt som inte har något med yrkesutövningen eller hennes kompetens att göra. Och när hon inte flirtar tillbaka eller tycker att det är okej att han tar på henne eller vill ha möten över middag ute på restaurang och sedan ta en nattfösare uppe på hans hotellrum så ger han uppdraget, jobbet, makten till någon annan.
Mer konkret kan det handla om att en äldre man anställer yngre snygga, vackra, attraktiva kvinnor för att de ska dra in kunder med sin skönhet och låta allt snack handhas av honom själv. Vet du vad jag tycker är jobbigast med det här exemplet? Att det är sant. Och nej, det var inte jag som kvitterade ut lön grundat på mitt utseende. Däremot har jag under en anställningsintervju med VD fått höra att jag tillhör en vacker årgång – samma som hans fru. Det kändes, lämpligt, i sammanhanget. Jajamensaninte.
Styr över.
Eftersom objektifiering är något som lärs ut i vår kultur redan från en tidig ålder är det lika bra att vi startar där. För på samma sätt som mammor lär sina döttrar att flickor bara kan leka två och två, (vart kommer det ifrån egentligen? Jag finner detta ytterst störande och ger alltid förslaget att de kan leka alla tre. Börja gärna göra det du med.) så lär vi i vårt samhälle flickorna att de är söta och killarna att de är smarta – med våra kommentarer kring hur de leker.
Från det att barnen är födda får flickor höra hur söta de är och pojkar hur busiga de (låts vara) är. Ge hellre tjejerna komplimanger som lyfter hur smart de löste problemet med alltför få finskor i prinsessleken när de tar sin mammas klackskor och klickar omkring på parketten. Eller vad imponerande det är att hon kan fläta sitt eget hår vid sex års ålder istället för att kommentera hur söt hon är i flätat hår. Eller lär dina småtjejer att när någon säger till dem hur söta de är ska de svara: Jag är smart också!
För det är inte bara i visuell media – tv, film, tidningar – som kvinnor slutar vara en människa och börjar vara ett föremål. Vi gör det hela tiden med våra recensioner av andras yta. Lika lite som jag bara är någons flickvän, sidekick eller dekoration är det jag säger inte heller bara en reaktion. Styr över till det det egentligen ska handla om.
”Du som är så snygg, du får väl din vilja igenom bara för att vi män blir helt bortkollrade av dina fantastiska ögon.”
1. Adressera objektifieringen.
”Jag noterar för eventuella framtida behov att du tycker att jag är så snygg och väljer att fokusera på att jag är strålande. Smart. Som kan kollra bort dig och andra genom mitt ypperligt begåvade sätt att argumentera.”
”Jag förstår att min rena uppenbarelse är nog för att män som du ska tappa fattningen och inte längre ha någon som helst förmåga att tänka när jag är i samma rum. Det har hänt många gånger förut. Låt mig därför enkelt guida dig igenom dagens händelser och notera att allt du behöver göra är att säga ja. Tror du att du klarar av det?”
Det gäller att överdriva in absurdum för att skapa rätt effekt här. För den som fäller kommentaren har uppenbarligen svårt att bete sig korrekt i situationen.
Och det är med vemod jag skriver detta, för jag tycker inte att du ska behöva anlägga en skämtsam ton för att den som gjort bort sig ska slippa känna skuld efteråt. Men, men. Vi ger inte igen – vi neutraliserar.
2. Adressera problemet rakt av.
”Nej, jag brukar få min vilja igenom för att jag argumenterar så väl för min sak att en majoritet övertygas om att mina tankar och lösningar helt enkelt är bäst.”
Och titta bort. Öppna en folder/block/pärm/väska/etc. och börja bläddra i papper. Titta strax upp igen och gå vidare som om ordväxlingen inte har ägt rum. Förhoppningsvis inser personen i fråga att det inte är läge att göra om det mot dig. Om så sker – adressera objektifieringen med humor. Se ovan.
Om någon fortsätter att objektifiera dig trots att du tillämpat både att adressera objektifieringen med humor och att adressera problemet rakt av är det läge för att trycka till.
3. Medvetandegör avsändaren om objektifieringen.
”När du kommenterar att mitt utseende skulle ha något med min förmåga och kompetens att göra upplever jag att du försöker förminska min skicklighet och mitt kunnande. Jag kan bara spekulera i varför du har behovet av att göra detta och inga av mina spontana tankar är till din fördel. Jag skulle önska att du slutade upp med att kommentera hur jag ser ut och istället kommunicera med mig på ett professionellt sätt. Om denna objektifiering av mig fortsätter kommer jag att måsta vidta åtgärder. Är vi överens?”
Formen när du – upplever jag – jag skulle önska att är här utökad med ett analys- och ett konsekvensspår. Båda dessa meningar är väldigt abstrakt formulerade. Syftet med det är att mottagaren då kan göra flera olika slags associationer till vilka nackdelar det innebär och vilka åtgärder du kommer att vidta. Tro mig, inga associationer kommer att upplevas som särskilt positiva.
Om du efter att ha medvetandegjort avsändaren av objektifieringen om sitt sätt ändå fortsätter är det bara att förmedla informationen till HR. Och kanske till facket. För då har du inte att göra med en person som fastnat i fel jargong utan en person som inte anser sig behöva visa dig tillbörlig respekt. Och den personlighetstypen behöver ledningen få reda om. Råkar personen jobba på ett annat företag önskar jag dig stort lycka till framledes. För då är det lätt att du är damned if you do and damned if you don’t. Och det skrev jag om i Härskarteknikskolan 4 – dubbelbestraffning.
Informerar Camilla
Gillar du inlägget? Klicka på hjärtat och hjälp mig sedan att sprida det till fler!
Gilla Retorikiska på Facebook!Följ Retorikiska på twitter!Tycker du att jag inskränkt bara tagit upp exempel från kvinnans värld – upplys mig. Jag har frågat runt och inte fått svar.
Tackar Camilla
”Nej, jag brukar få min vilja igenom för att jag argumenterar så väl för min sak att en majoritet övertygas om att mina tankar och lösningar helt enkelt är bäst.”
Du är skön, Milla. 🙂
Bra skrivet och tyvärr så sant, man blir helt trött av att vi inte kommit längre än vad vi har. Invanda mönster som är djupt rotade från barnsben..
Jag tycker du ska känna dig nöjd med din instats. Även om du kan vara lite svår att följa ibland, tycker jag att du gör ett jättebra jobb. Det är ganska lätt för mig som exv kroppsdysfunktionell (IBS) att kunna se hur objektifiering som medel att påföra skuld och skam går igen i min upplevelse när samma person kommenterar detta med gaserna som kommer ur båda ändar, trots att det inte går att undvika pga IBS och en dålig övre magmun. Trots att hen vet att jag inte kan göra något åt det, även om det mest hörs och inte stör med lukt eller annat. I okändas närvaro (som man gärna själv vill göra ett intryck på), som om det var mer eller mindre medvetet och planlagt av mig. Och trots det faktum att jag förklarat saken för hen varje gång det kommit en kommentar. Gång på gång.
Att sen kvinnor figurerar är bara bra. Kvinnor utsätts för en hel del. Även män faktiskt och samma saker, men kvinnor befinner sig i en märklig situation när det gäller att få finnas på egna villkor. Det jag kan tänka är du skulle att undersöka mer om det som kallas normkritik. Det känns konstigt att genom rätt belöning ändå bekräfta stereotypa normer. Exv en blondin som säger att hon är smart också, tycks mig som bild inte vara mycket bättre än att hon skulle vara en kvinna som får männen på knä med sina vackra ögon och ja du vet. Så måste vi alla känna oss vackra och åtråvärda, vi människor av alla kön. Ändå tänker jag på att man kan belöna på ett sätt som tillfredsställer mänskliga behov utan att bekräfta de normer som arbetar mot en. Jag tänker på att när ens lilla flicka tittar på en för att hon klätt ut sig i mammas kläder och tar en svängom och uttrycker sig vedertaget kvinnligt att man kan uppmärksamma något som hon gjort som är vedertaget manligt. ”Och när du fick loss/byggde/listade ut den där saken som satt fast/legotornet/var vi g(l)ömt nycklarna till skjulet, så var du väldigt klipsk. Vacker och smart! Eller något ditåt. Nu blir kanske inte detta genomtänkt, men min tanke är att balansera ut normerna direkt och att öppna för att de ska kunna ifrågasättas som något konditionellt istället för antas som självklara. Bla bla, du förstår säkert hur jag menar.
Annars är detta en bra blogg och jag måste säga att det är roligt (och bedrövligt) att läsa, när man känner igen sig gång på gång. Kom hit från en annan sajt med 33 olika varitioner på härskartekniker uppradade. Hysteriskt vad beklämmande och helt fantastiskt kul det var att läsa. Och nyttigt! Sen uppskattar jag din approach att ge lite tankeväckande förslag på hur man skulle kunna agera i liknande situationer. Påminner en hel del om psykologisk spelteori, där tesen är det som driver spelbeteendet och antitesen är upphävandet av möjligheterna till spelet. Kolla lite på det om du vill. tänk bara på att en del spel är förlegade, men så är det utvecklingen går. Förhoppningsvis framåt. Lycka till i fortsättningen!
Tack för dina tankar Mattias!
Helt sjukt grym text! Bläddrade igenom den för att jag har en uppsats och skriva och fastnade direkt! Bra skrivet får en och tänka igenom hur världen verkligen är…. <3
Tack Sherif! Och jag hoppas du slipper möta härskartekniker framledes.
Knattrar Camilla