Härskarteknikskolan del 1 – osynliggörande.

Med anledning av Göran Häggs härskartekniska utspel kring Obamas avskedsceremoni i nyhetspanelen på SVT har jag tänkt mycket på härskarteknik de senaste dagarna. Och eftersom just härskarteknik inte är något som verkar försvinna, snarare utvecklas och sprider sig, tänker jag att det är dags för lite retorisk, semiotisk och kommunikationspsykologisk utbildning i härskarteknik. Fast tvärtom då.

Jag är inte intresserad av att visa för dig hur du bäst kan slå tillbaka. För även om slagsmål kan verka underhållande i nuet är båda parter misshandlade efteråt. Mitt perspektiv är snarare att visa dig hur du kan neutralisera härskarens tekniker mot dig. Jag tror att alla vinner mer på det i långa loppet.

Härskartekniker.

Wikipedias definition av härskarteknik: ”Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ.”

Uttrycket är ursprungligen myntat av den norska psykologen och filosofen Ingjald Nissen (1945). Nissens ursprungliga nio härskartekniker populariserades under sjuttiotalet och skars ned till fem av den norska socialpsykologen Berit Ås. Senare utökade Ås listen med ytterligare två. Att ge härskarteknikerna namn gjorde dem helt plötsligt diskuterbara. Ni har säkert hört dem förut. De sju härskartekniker som Berit Ås identifierat är:

• osynliggörande
• förlöjligande
• undanhållande av information
• dubbelbestraffning
• påförande av skuld och skam
• objektifiering
• våld eller hot om våld

Jag tänker börja med att beta av dessa här på bloggen i samma ordning.

Osynliggörande.

Osynliggörande handlar om att visa att du är betydelselös i sammanhanget. Syftet med att osynliggörandet är att du ska känna dig oviktig, värdelös och göra dig osäker.

Härskartekniken kan exempelvis uppvisas så här: du blir inte presenterad, du blir tilltalad fast som om du heter något annat, din fråga ges mycket kortare tid i programmet eller förläggs sist och stryks om tiden rinner ut, om du får taltid får du ingen återkoppling – folk slutar ta anteckningar och ingen ställer några frågor, folk börjar prata med varandra istället för att lyssna på dig eller så börjar personer att göra störande ljud genom att låta slem transporteras upp och ned i halsen på ett plågsamt ljudligt sätt, fingrar trummar uttråkade över bordsytor, stolar får plötsligt liv och behöver tuktas – fram och tillbaka, dokument som ligger på bordet blir plötsligt ypperligt intressanta eller så tar de upp mobilen och börjar surfa. Vi kan väl vara överens om att det inte handlar om att få mer information om det du pratar om så att de kan ställa bättre följdfrågor?

Osynliggörandetekniken kan slå till när du minst anar det. Du syns inte när du passerar i korridoren, eller när du viftar med handen för att få ordet. Du verkar inte heller höras när du låter rösten klippa in i andras talpauser och dina mejl verkar aldrig komma fram till mottagarna. Även om de registrerats som lästa av din mejlklient. (Mycket märkligt. Igen och igen.)

Det finns ingen hierarki i vem som får utöva osynliggörande mot vem. Chefer kan göra det mot underställda medarbetare och tvärtom. Kollegor kan göra det mot varandra och alla kan göra det mot en impopulär konsult. (Det är sällan konsulten är avsändare. Men det har inget med dennes personlighet att göra. Det handlar snarare om ekonomi.)

Här är jag!

Spela inte den roll du blir tilldelad. Visa tydligt och bestämt att det finns en anledning till att du är där. Även om du blir arg – håll lugnet. Den som tappar humöret förlorar. Du är inte heller något offer. Problemet ligger hos din/a angripare och du ska inte ta åt dig. Lätt att säga, jag vet, men skapa ett mantra eller något annat som funkar för dig.

Säg till direkt. En bra teknik är uppbyggd som följer: När du … upplever jag … och jag skulle önska att. I den utopiska världen känner du inget behov av att värdera deras agerande men om du lyckas hålla dig till rätt neutrala uttalanden ska du vara nöjd med dig själv. Vi tar ett exempel:

”Peter, (och vänta nu inte på att han ska ge dig uppmärksamhet innan du fortsätter prata. Alla andra kommer att lyssna. Det räcker.) när du väljer att ta upp mobilen och läsa på den istället för att lyssna på vad jag har att säga upplever jag att du tycker att mina tankar i den här frågan är oviktiga. Jag skulle önska att du kommenterar och ifrågasätter mina åsikter öppet så vi istället kommer framåt.”

Förmodligen kommer Peter att säga att nej då, det hade inget med saken att göra, han hade bara ett viktigt mejl han var tvungen att besvara just då. För vi svenskar är rätt konflikträdda.

Syna genom att återkoppla vad du hör. I frågeformatet. Med klar och förankrad röst. För det kan vara så att detta inte är en medveten handling, eller hur?

”Ok Peter, förstår jag dig rätt att du tycker att det är viktigare att du håller koll på din mejl och besvarar dem under vårt timmeslånga möte än att du deltar aktivt när vi andra tar tid att träffas så att vi gemensamt kan komma framåt i den här frågan?”

Det gäller att du håller dig till det som alla egentligen håller med om. På så sätt underbygger du trovärdigheten för ditt agerande.

Förhoppningsvis var det ingen medveten härskarteknisk uppvisning av Peter utan han stoppar undan telefonen, sätter sig upp i stolen och agerar mer professionellt. Men om det var det då? Ja, då lär du få möta nästa teknik förlöjligande. Vi tar det i morgon.

Kom ihåg: En härskarteknik fungerar bara om omgivningen accepterar den.

Knattrar Camilla

Gillar du inlägget? Klicka på hjärtat och hjälp mig sedan att sprida det till fler!