Livet blir bättre – Camilla Henemark.

Livet blir bättre är en tv-serie där vi får följa folkkära svenskar som har haft det tufft i livet men som nu har kommit igenom det värsta.

Det produceras av Meter med Renée Nyberg som programledare och sänds på TV3.

Jag har jobbat med denna serie i alla tre säsonger som talskrivare och retorisk coach. Deltagarna använder mig på lite olika sätt och jag skriver alltid ett tal de kan utgå ifrån.

Min utmaning är att fånga deras röst, deras ord och deras känslor. På tre och en halv minut.

I kväll fick vi se underbara Camilla Henemark. Det är en av deltagarna som jag klickat mest med. Under tiden vi spelade in programmet stod jag många gånger bakom kameran och torkade tårar. För Henemark berör. Särskilt när hon talade med Tobias.

Vissa håller sig till manus, andra frispelar. Camilla tillhör den senare skalan. Det tal vi fick se idag är starkt nedklippt. Hon talade egentligen i över tio minuter. Och det är det som är det svåra. Folk på plats berördes, men det funkar inte i tv-mediet. Så här såg talet ut från början.

Camilla Henemark.

Ensam är inte stark. Ensam är ensam. Utan tillsammans hade ingen inte stått här idag.

Jag hade gått modevisningar för Jean-Paul Gaultier i Paris, legat etta med singeln Crucified i 29 länder, startat modellagentur, min egen klubb. Jag var La Camilla: fotomodellen, superstjärnan, the it-girl. Jag levde högt och jag hade 184 dagar kvar att leva.

La Camilla som alltid har behovet att underhålla alla runt omkring sig såg sakta till att slinka ut. För om ingen har behov av mig har jag inget existensberättigande och därmed kan jag gå.
Ensam behöver inte existera.

Allt eller inget. Jag hade inte längre ett hem, ingen pojkvän, ingen flickvän för den delen heller, inga barn, inga anhöriga. Mamma var min sista anhalt. Den sista som fanns kvar. Och när mamma sa ”Jag har en ny familj som jag måste ta hand om” knöt jag upp livlinans sista knut. Och föll.

Jag tvättar Rolling Stones kalsonger i den femstjärniga svitens jacuzzi. Jag leker parmiddag med Roger Moore och våra sällskap på lyxhotell i Thailand. Inte för att något någonsin har känts på riktigt. Förutom den där gången i spegeln, när jag nygift, nyss hemkommen från vår bröllopsresa till etagelägenheten som inte saknade något, ser reflektion av mig och min stiliga, framgångsrika, eftertraktade man som älskade mig och tänker: jag lever drömmen i Mitt Livs Novell.

Jag levde varje dag där och då. Allt eller inget. Ibland var all min energi synkroniserad – och då strålade jag. Då var jag rätt person på rätt plats. Fysikerna hävdar att kaos är naturligt. Så naturligtvis var jag tvungen att låta energin leda till kaos emellanåt.

Och så går det neråt. I hastigheter bortom ljuset. Jag jobbar hårt för att inte längre finnas till. Upplösas. Ensam. Förstår i en taxi som visar upp Stockholm på display att jag bara har ett val. Psykiatrisk avdelning. Dörrarna öppnas och min kropp tar med mig in. Fortfarande ensam.

Vill inte gå utanför mitt nya universum. För går jag ut börjar livet igen och då jag vill inte leva. Tomheten fyller mig med ro. En stund. En stund till. De ville släppa ut mig, men min vän, min motvilliga tillsammans, var tydlig: ”Om hon släpps ut till ingenting kommer hon inte tillbaka.” Jag fick stanna. Och tillbaka kom jag. Lite i taget.

Först var det en sladd som hängde fel. Sedan var det markisen som slog mot fönstret. Och smuts där renhet skulle råda. Efter ett tag vägrade jag snällt ta min sömntablett och lägga mig för att sova vid åtta. Helt plötsligt började jag käfta emot personalen, kommentera de övergrepp som skedde på mina medintagna.

Ett steg i taget. Inte längre ensam. Fortfarande aningen motvilligt tillsammans.

Allt detta har kostat mig. Det får inte vara bortkastat. Därför har jag tillsammans med en ny och en gammal vän startat ICarePrevention där vi arbetar för att ingen fler ska behöva gå under ensam. ICarePrevention är en organisation som ska hjälpa anhöriga att hjälpa. Det handlar om att förebygga och larma om psykisk ohälsa och därigenom spara sjukvårdsresurser och framförallt rädda liv.

För ensam är fortfarande inte stark. Ensam är fortfarande ensam. Och utan tillsammans kommer färre att orka stå kvar.

Säger Camilla Henemark genom Camilla Eriksson

Och i morgon berättar jag hur vi jobbade fram detta tal samt visar lite bilder bakom kulisserna …