Med den titeln kanske du tänker att det här blir ett inlägg skrivet med högt näsläge. Intet då. Detta är snarare en spaning från dagen.
Jag tycker mig kunna föra belevade konversationer med ett språk som inbjuder både till förkovran av tanken och resonerande analyser. Dessutom för jag som oftast parallella samtalsspår. Så skulle du inte beskriva mig om du hade träffat mig för första gången idag.
För det första är jag i Schtaan och talar således brett skelleftemål. Ibland kommer det skelleftebondska ur mig. Kombinera detta med min kärlek till hockey (och då säger jag egentligen Skellefteå AIK) och faktumet att jag satt på plats i Ladan så börjar en annan bild tona fram. Lägg därtill att jag är operatränad och har en röstkapacitet som vida överstiger någons vildaste fantasi när min lilla kropp på 1,64 m.ö.h. uppenbarar sig så kan det nästan bara bli fel. Eller helt rätt.
Som idag.
Jag är säker på att den där domaren som undlät att döma klockrena situationer där linköpingsspelare skulle ha visats ut i båset hörde vad jag skrek till honom. Vi kan säga att det var meningar som tydligt förmedlade mina grundlagsskyddade åsikter utan att för den delen övergå i regelrätta hot.
Som den retoriker jag är körde jag oftast med tydliga underdrifter. Och så svor jag. Långa haranger jag inte ens visste att jag kunde. Inte åt domaren, nej, nej. Åt situationen.
He e som schöönt. Att bli så engagerad i nuet. Och för språknörden att bli varse om sitt spektrum av verbalitet. Men härligast var nog ändå att vi vann. (Ja, jag observerar vi:et.) Välförtjänt. Såklart.
Konstaterar Camilla