Transparens.

Sitter och skriver om yttrandefrihet. Transparens är ett begrepp som ideligen återkommer.

En av de jag intervjuat gör liknelsen mellan offentlighetsprincipen och att bo i ett glashus. Färre skulle bli slagna om livet var fysiskt transparent.

Eller så kan vi bo i Nordkorea. För där finns tydligen inget våld mot kvinnor. ”Här finns inget våld mot kvinnor. För alla kvinnor är så lydiga att det finns ingen anledning för mannen att slå.” Vad de orden gör ont i mig. Om hon ändå kunde ha svarat: Här finns ingen kvinnomisshandel, för de nordkoreanska männen tycker inte att våld mot kvinnor löser några problem. Egentligen spelar det ingen roll. För det är klart att hennes ord inte är sanna.

Men hon vet inte bättre. Det blir lätt så i ett land där journalistiken inte är skild från ledarens diktaturiska propaganda. Pressade känner de intervjuade journalisterna behovet av att förklara vilken princip det är som gäller: De skriver bara om goda saker som händer i landet. Skulle de exempelvis skriva om en korrumperad statstjänsteman skulle många i landet förstå att man kan vara korrumperad – och då skulle deras journalistiska arbete bidra till att korruptionen ökade. Jo, du läste rätt. Offentlighetsprincip är långt borta i Nordkorea. Yttrandefrihet likaså. Och censur, det vill de inte höra talas om.

Känner vid åtskilliga tillfällen under dagen att jag fastnat i en Orwellsk värld – ”ett diktaturernas Disneyland”, som jag transkriberar ned på skärmen. Och sedan nyper jag mig i de små grå och förstår att detta inte är en ironisk drift. Min intervjuperson var där i fem dygn. Fem dygn. Och ändå var lättnaden vid mellanlandningen i Kina, kanske inte världens mest öppna demokrati, besvärande fullkomlig.

Känner mig tacksam för att Anders Chydenius, den österbottniske prästen, drev frågan om tryckfrihet så att det blev grundlag 1766 (Tryckfrihetsförordningen) tillsammans med offentlighetsprincipen. Läser FN:s artikel 19 och ekvivalensen i Europa och känner att globalt sett ser det okej ut. Och det kan bli bättre. Vår inhemska publika redovisning av partiernas ekonomiska finansiering är ett exempel som skulle vinna på att bli mer transparent. Vi vet inte vilka som är med och betalar för att makten har makten. Det tycker jag vi har rätt att veta.

Idag tränade jag själv att arbeta on display. Utanför fönstret på bilden går huvudgatan i Schtaan. Märkligt hur effektivt jag skrev i offentligheten. Fast det är klart, när du vet att någon granskar dig försöker du göra bättre ifrån dig. Därför oroar jag mig över veckans nyhet att TV4 lägger ned massor med lokala kontor. Vi har väldigt låg korruption i Sverige. Och jag vill att det ska fortsätta vara så. Särskilt i ljuset av dagens insikter.

Klarlägger Camilla