Måste.

Det finns några ord som jag stör mig extra mycket på. Måste är ett av dem. Men vi början i en annan ända.

Det finns många strukturer inbyggda i vårt språk som oftast går oss omedvetet förbi. Den enklaste är genusaspekten som Karin Milles skrev om i Jämställt språk.

En annan nyttjar semiotiken. Guillou är mästare på argumentera utan att bygga argument – han använder ordens inneboende kraft i stället. Följande är från ett gammalt inlägg ”Guillou härskar genom språket”. Observera hur han använder ordet ”roffa”.

”Det tycks inte spela någon roll för marknadsfundamentalisterna att direktörsklassen gång på gång skapar katastrof genom sitt roffande, som nu i den senaste finanskrisen. Att amerikanska roffardirektörerslår sönder världens ekonomi och visar sig odugliga som exempelvis bilfabrikanter leder inte till slutsatsen att de är odugliga utan att skattebetalarna måste plundras för att städa upp efter derashärjningar. Medan direktörsflocken skrikande av skratt drar iväg med miljarderna i bonusbelöning”.

Hur reagerar du på påståenden? Ofta märker du inte ens att det inte är ett argument. Medvetet i alla fall. Guillou igen: ”Järnvägsverksamheten skall försämras, biljettpriserna höjas och standarden sänkas för att nya direktörer ska få rulla sig i nya miljoner”. Gillar hans underbyggda slutsats där.

Sedan har vi upprepningarnas kraft. När Guillou sätter ”roffa” framför allting, och dessutom gör egna verbformer av det, hamras budskapet in: direktörer stjäl, norpar, knycker och rövar.

Och så har vi måste-orden. Ord som egentligen har en betydelse men som kulturellt ändrat den. Grundbetydelsen av måste är faktiskt att göra något du inte vill.

Förutom att du aldrig bör göra det du inte vill tänker jag ofta på hur detta påverkar alla ni som använder ordet i stil med ”du, nu måste jag …” eller ”Åh vad kul, men jag måste …”. Men är för övrigt ett annat ord jag inte tycker om.

Antingen är jag alldeles för ordnördig eller så finns du som också analyserar ord. Och undrar över dem.

Filosoferar Camilla