Ibland springer man på ord som som … Ja, vi börjar med orden.
Gata upp och gata ner.
Jag promenerar mer när läget är svart.
Ibland i det oändliga, känns det som.
Det lindrar. Det lugnar. Det lenar.
Det tär på kroppen.
Den töms på energi.
Jag verkar vilja det.
Att den trötta kroppen ska få den uppvarvade hjärnan lugn.
Så den slutar leka sina lekar med mig.
De där orden som tar lite djupare, lite hårdare, lite mer än alla andra. Ofta handlar det om identifikation. Att orden är skrivna så att du känner att det är dig orden talar till, dig de handlar om.
Eller så är det någon du känner: väl, inte eller du trodde att du gjorde det. Någon rätt nära.
I det här fallet är det min gamla trummis. Jag har känt henne sedan jag var nio. När vi var tolv startade vi vårt band och det är många långa timmar som vi har spelat ihop hon och jag. Sex år, mellan två och fem timmar per vecka, plus alla timmar i hennes friggebod nere vid sjön, plus alla spelningar. You do the math.
På den tiden bodde hon i kvarteret bredvid. Vi tyckte om att snacka över en kopp te eller tre och rostad franska med mycket smör på. Vi såg på film och poppade popcorn i största grytan. En Big-pack-låda var. Minst. Och vi åt glass direkt ur halvliterspaket medan vi låg på golvet och lyssnade på bästa musiken. Timmar, dagar, nätter, dygn.
Ett kvarter. Och på min gata blev hon nästan gruppvåldtagen av fem killar när vi gick högstadiet. På uppfarten till huset bredvid. Liggandes på gruset med neddragna mjukisbyxor. Jag visste inget. Hon sa aldrig något om det.
Det var nämligen ett mindre problem, försumbart i sammanhanget.
Min gamla trummis var utsatt för sexuella övergrepp från sex års ålder genom hela låg-, mellan- och högstadiet. Den lilla fina tjejen. Jag visste inget. Hon sa aldrig något om det.
Hon har fortfarande inget sagt.
Jag vet allt detta för jag fick henne att börja blogga.
Du läser henne på Svart nonsens och prunkande rappakalja.
Läs hennes ord igen. Har du samma känsla nu som förut?
Gata upp och gata ner.
Jag promenerar mer när läget är svart.
Ibland i det oändliga, känns det som.
Det lindrar. Det lugnar. Det lenar.
Det tär på kroppen.
Den töms på energi.
Jag verkar vilja det.
Att den trötta kroppen ska få den uppvarvade hjärnan lugn.
Så den slutar leka sina lekar med mig.
Läs. Inte för perspektiven på ditt eget liv, även om du får dem.
Läs för att orden hon komponerar sjunger en av de vackraste sånger jag vet.
Lyssnar Camilla