Mikael Parkvall är språkvetare på Stockholms universitet och skriver lite nu och då om sina tankar på Lingvistbloggen. Igår talade han på Språkforum (Språktidningen och Journalistens dag om språk) om tempus, modus och aspekt. Det kan låta torrt, men när Parkvall talar sitter jag och myser. Han lyckas få min hjärna att le nästan hela föreläsningen. Inte illa. Inte alls illa.
Och jag kan inte sluta tänka på hans poäng: Det handlar inte om vad ett språk kan uttrycka, utan vad det tvingar oss till.
Tempus.
Vi har i svenskan tre tempus: nu, då, sen. Tänk dig en tidsaxel. Tempus kan definieras som var vi befinner oss.
Det svåraste är att skilja på förut och jätteförut. Är det ganska förut, tämligen förut, jätteförut, extremt förut … ? Vi har ungefär 4-5 gradskillnader bakåt från the mythical past till tidigare idag. Uppenbarligen anser vi att det är viktigt att kunna tydliggöra ganska exakt när då:et inträffade.
Nu:et går att beskriva med ”jag pratar”. Det verkar räcka.
Sen är inte ens obligatoriskt i vårt språk. Vi skulle klara oss alldeles ypperligt utan sen. ”I morgon pratar jag.”
Aspekt.
Enligt Parkvall, och jag tar honom på orden, har svenskan inte särskilt mycket aspektkodning. Om tempus är var på tidslinjen handlar aspekt om hur på tidslinjen. Är det en punkt, ett längre streck/närvaro med tydligt början och tydligt slut eller är ena eller båda suddiga?
Vi tar ett exempel. Ibland kan du nästan skriva klockslaget du blev kär. Oftast handlar det snarare om en omedveten upptrappning som sedan helt plötsligt slår till med kraft. Sedan är du bara kär. Tills du inte är det längre. Antingen svalnade förälskelsen eller så övergick den till kärlek.
Aspekt behandlar även upprepningar och vanemässiga beteenden. Som att sjunga i kör varje torsdag. Eller träna på Friskis tre gånger i veckan.
To be doing something i engelskan visar pågående jämfört med to do s/t. Rätt klart, eller hur? Skillnaden mellan imparfait och passé composé i franskan är dock inte lika självklar. Åtminstone inte när jag var liten. Jag (höll på med att göra) gjorde mina läxor när telefonen (plötsligt) ringde. Imp i första fallet av då och p.c i andra.
Betänk om du hade 18 olika aspektdistinktioner. Det har vissa språk i Sibirien.
Den kortaste aspekten kallas semmelfaktiv. Det är när du gör något en gång och endast en gång och aldrig mer. Jag kan tänka mig flera olika egenupplevda semmelfaktiva händelser. Faktiskt.
Modus.
Modus är tydligen svårt att definiera. Parkvall gör ändå ett försök. ”Det har med parallella världar att göra. Fantasivärldar och hur vi förhåller oss till dem.” Jomenvisstserruatt.
Vi tittar lite närmare på modalformerna i svenska språket: imperatif och indikativ. Där imperativet uppmanar dig till att göra något – Sjung! – förmedlar indikativet fakta. I den här världen sjunger du inte, men i min fantasivärld gör du det. Absolut. Jag köper definitionen.
Roligaste modus återfinns i Sydamerika. När du gör något förgäves böjer du verbet i frustrativ. Någon som har en utmanare till den?
Och om du tycker den är konstig: Tre språk böjer verben beroende på om det är dag eller natt.
Evidentialitet.
Evidentialitet brukar inte klämmas in under modus enligt Parkvall. Så då gör vi inte det. Det är dock så kul att jag tar upp det i alla fall. Talare i vissa språk måste nämligen böja verbet efter på vilket sätt de vet att det är så.
”Det regnar ute” böjs således efter: 1. Jag ser det. 2. Jag hör det. 3. Någon annan berättar att det gör det. 4. Jag känner det på doften. 5. Jag blir våt.
Andra mer komplicerade uttryck kan även böjas efter hur det smakar. Och så har vi det här med avstånd till utförandet. Tänk dig att böja verbet efter informationen hon satt stilla uppe på andra våningen i nattens mörker lyssnandes på radiopratet medan det regnade utanför.
Som mest finns det dokumenterat språk som har 7 grader av evidentialitet. Fräckt.
Och så säger vissa att orden inte spelar någon roll.
Underdriver Camilla