Hen – konnotationer.

Jag tycker att det är spännande hur ett pronomen kan provocera så. Tre bokstäver. Hen.

Den uppmärksamme har säkert läst argumentationen för och emot hen samt den språkliga historian bakom hen redan. Kolla även in kommentarerna. Det är olika anledningar som hänförs till varför detta pronomen inte bör användas.

Idag tänker jag tänka kring konnotationen. Inom semiotiken talar vi om tecken. Dessa tecken laddas av den kultur som de nyttjas i. Eller inte. Hens finska motsvarighet hän saknar i princip laddning. Det är en beteckning för han och/eller hon. Inte mer än så.

Ett ords konnotation är dess betydelse. Och betydelse definieras av kulturen. Så vad har vi i vår svenska kultur laddat hen med?

Under sjuttiotalets kvinnorörelse fördes hen fram som mer lämpligt pronomen än det generiska han. Under tvåtusentalets början började delar av HBTQ-världen nyttja hen för att mer korrekt beskriva de människor som växlade mellan könen (transpersoner). ”Det handlade inte om att skapa en alternativ formulering utan att fånga en ny betydelse. Det var en elegant lösning på ett problem.” Karin Milles, språkforskare.

Under vintern 2011 kom dock den händelse som starkast laddar hen: barnboken ”Kivi och monsterhund”.

”Hund!” tjuter Kivi. ”Ge mig en hund!
Annars sover jag inte en blund!”
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Och det är här de flesta börjar se rött. Eller blått, jag är inte den som är den.

För vi vet inte om Kivi är en tjej eller en kille. Ur ett identifikationsperspektiv öppnas möjligheten att både flickan och pojken som läser eller får boken läst för sig kan identifiera sig med huvudpersonen. Och detta gör folk irriterade.

Följande är en kommentar som skrevs på gårdagens inlägg och som syftar till ovan nämnda bok:

”Historian du beskriver är intressant men belyser inte särskilt väl varför och hur det används idag. Dagens användande, och debatt, uppkom efter att Jesper Lundqvist skrev en barnbok som använde hen genomgående istället för han eller hon.
Det berättades alltså en könslös historia. Förtfattaren ville inte ta ställning till hurvuda huvudpersonerna var killar eller tjejer. Det är också flertalet kulturjournalister som ta bort han/hon även när könet är känt.
Det är här det går för långt och det är här jag menar att ordet hen inte längre är ett praktiskt pronomen utan ett politiskt ställningstagande.”

Jag låter den tolkningen och de slutsatserna stå för kommentatorn.

För mig är det ganska enkelt. Det är uppenbarligen så att flera olika grupper i vårt samhälle tycker att det här är ett tecken som på ett positivt sätt löser ett uppkommet problem.

Språk är i ständig utveckling.

Detta pronomen har funnits i vår kultur i drygt femtio år.

Hen kan numera påträffas i nyhetsmedia (Andres Lokko), i barnböcker (Jesper Lundqvist), i texter om Gud (Anna Laestadius Larsson) och är föreslagen att ta större utrymme i politiska dokument (Anders Selin, Nacka kommun).

Ekvivalenta pronomen finns i många andra språk runt om i världen.

Och vi har redan avidentifierat ”de” från att visa på kön. Nu var det länge sedan, i fornsvenskan, men då benämndes Siv och Astrid med þær, medan man sade þeir om Ulf och Sten. Varför försvann könsidentifikationen? Jag tror att det är svårt att koppla det till ett led i ett medvetet jämställdhetsarbete. Och jag tycker inte att vi behöver göra den kopplingen nu heller. För hen är praktiskt.

Visst kan vi begränsa användandet till att bara byta ut dubbelformerna ”han och hon”, ”hon eller han”, ”hon/han” och ”han/hon” mot hen. Visst kan vi uteslutande använda hen i lagar, regler och instruktioner där vi behöver syfta på en odefinierad person, men varför?

Det är okej med mig att vi ännu inte har grammatiska regler för böjning fastsatta av Språkrådet eller dylik institution/organisation. Hen kan få förenkla mina texter ändå. Jag har inte för avsikt att föra mina läsare in i ovisshet om kön när personens kön är känd. Inte heller kommer jag att börja uppfostra mina döttrar till könlösa hens. Eller acceptera att hen är något som vänsterradikalfeministerna har kidnappat.

Om du vill begränsa dig själv – gör det då. Och låt sedan alla andra själva sätta sina gränser.

Förespråkar Camilla