Denna vecka är en intensiv inspelningsvecka med Meter-gänget inför andra säsongen av ”Livet blir bättre”. Idag handlade det om Sanna Bråding. Själv står jag som en skugga och lyssnar. Eller kanske är det mer rättvisande beskrivet att säga att jag är en svans. På fotograten. Statusordningen är som följer: Allt ljus på Sanna. Och Renée. Av fotografen. Bakom honom (Jockum) står Hompen och håller koll på ljudet. Bakom ljudet står inslagsproducenten Martin. Allra sist i svansen står jag. Och skriver i princip oavbrutet i mitt block. Och lyssnar. Intensivt.
Jag känner mig priviligerad att få lyssna på deltagarnas historier. Alla eventuella utmaningar jag har i mitt liv bleknar i betydelse i jämförelse med vad dessa människor har gått igenom.
Det är svårt att lyssna. Tårar bränner bakom ögonlocken och huden knottrar sig av obehag. Historien som beskrivs framför mina ögon skulle ta livet av vem som helst. Den tog nästan Sannas. Flera gånger. Ändå överlevde hon och står framför mig med flera livs upplevelser jag aldrig kommer att vara i närheten av. Det är då den stora tacksamheten slår till. Jag kommer aldrig att höra samma ordkombinationer komma ut ur mig, eller ur dem som står mig närmast. Och Sanna står här. Fortfarande.
Den kvinnan har en inre överlevnadsinstinkt som slår allt annat jag stött på med hästlängder. Det här blir ett intressant tal att skriva. Tillsammans. Afrikanskan och Norrländskan.
(Bilderna är från dagens övningar. Kunde inte låta bli Idoltecknet. Hur ofta har man chansen? Precis. Och precis så här oglamoröst är det att jobba med tv. Men jag sjöng faktiskt från Idol-scenen i gamla Idol-studion. Bara för att.)