Språkpolis till trots, det är inte alltid rätt att följa grammatikens regler. Det är det oväntade som väcker känslor.
Det är inte bara vad du säger, som kan vara oväntat, utan även hur du säger. Själv har jag en förkärlek för att börja meningar med Och eller Men. Det är idag inte ”fel”, men för många som är uppvuxna med mer konservativa språkregler känns det inte bra. För mig är det helt medvetet. Det handlar om att ge en rytm till läsaren.
Det finns retoriska stilfigurer som bygger på grammatiska fel och jag tänker ägna dagens och morgondagens retorikiska julkalender till två av dem.
Ellips betyder uteslutning. Ellipsen är en figur som blir kraftfullare. I skriftligt format. En ellips utesluter onödiga ord vars mening du ändå förstår. Du stannar innan och låter mottagaren av ditt budskap själv slutföra det. Din läsare känner sig smart och överför den känslan på dig. Ju mer du gillas (i) desto större utsträckning tas ditt budskap emot.
Själv leker jag med halvfulla meningar. Vissa ord utesluts (ellips), meningar saknar officiellt slut och huvudpersoner markeras tydligt genom versaler. Som i följande dikt.
Han rider vinden
Han skrattar sången
Han håller handen
Det gör ont.
Han pratar dagen
Han smeker sinnet
Han kysser pannan
Ömt.
Han tämjer tigern
Han lockar själen
Han stryker håret
Villkorslöst.
Jag faller handlöst
ner i svärtan
bortom striden
Jag är din.
Poesiar talskrivaren