Nu för tiden är det sällan jag tar mig tid att läsa skönlitteratur. Men jag faller för Annina Rabes ord (SvD) i dagens recension av ”Väldigt sällan fin” skriven av Sami Said. Hon skriver inte bara om bokens innehåll utan även om Saids språk. Då jag inte kan länka till recensionen citerar jag istället Rabe:
”Sami Saids språk är av den arten där nästa mening aldrig är förväntad. Det är en sorts korthuggen prosa som lånar av poesins associationsfrihet, med en spännvidd som gör att en enda mening kan rymma både humor och djupaste vemod, samt alla lägen där emellan. Det är ett språk som ständigt retar aptiten, gör läsaren hungrig på mer. Men som aldrig ställer sig i vägen för den historia som berättas, utan istället blir det självklara verktyget för att forma den.”
Jag strävar alltid efter att formen ska bära budskapet. Det här låter som en bok för mig.
Tänker Camilla
Sydsvenskans recension är däremot tillgänglig. Liksom Smålandspostens. Och här kan du läsa Natur och Kulturs egna beskrivning av boken.