Vänner, talskrivare, manipulatörer.
I morgon börjar årets högtid för alla oss politiskt intresserade vare sig vi kommer från det politiska, journalistiska, retoriska eller allmänpolitiskt intresserade hållet: Almedalstalen. Under många års tid har jag analyserat talen ur ett retoriskt och semiotiskt perspektiv. De flesta analyserna hittar du här på sajten. Det som slår mig nu när jag sitter och läser igenom fjolårets alster är att det finns övrigt att önska.
Så kära almedalstalskrivare – jag förstår att ditt parti vill ha med allt och ännu lite till. Gärna i ett skrämmande format, gärna i flera floskelvarningsabstrakta formuleringar. Stå emot. För vi som lyssnar är vi som röstar och vi är värda bättre.
Vänner, jag har därför satt samman en lista på vad jag tycker att ni kan nicka jakande till men sedan helt ignorera att leverera på.
1. Talskrivarens ansvar och skrämselpropagandan.
Låt mig ställa en retorisk hypotes: Årets almedalstal kommer att inledas med att skrämma dig med en bild av Sverige i kris. Det kan handla om terrorism, den annalkande miljökatastrofen eller rätt och slätt den växande känslan av otrygghet och ofrihet. Samtliga exempel på hot mot vårt sätt att leva. I alla fall om de följer fjolårets tema.
Under våren har vi bland annat sett följande: ”Man brukar ju säga att demokratin måste vinnas för varje generation. Det gäller även i Sverige 2018. Experter påpekar att själva valprocessen kan utsättas för olaglig påverkan från ryska nättroll och förfalskade nyheter. Det som hände i USA, i Frankrike, i Tyskland och i Brexit-omröstningen kan alltså hända även här. Men allvarliga hot kommer också inifrån. I Malmö har synagogan bombhotats, och många judar vågar inte gå på stan i sin kippa.” (Kristersson i sitt sommartal från Strängnäs.)
Och Löfven hävdar att valet handlar om ”en folkomröstning om vår välfärd”. Det är inte sant som Peter Wolodarski skriver i DN. Det finns inget parti i Sverige riksdag som inte står bakom välfärdsstaten.
Skrämselpropagande måhända vara effektivt ur ett kommunikationsteoretiskt perspektiv, men var medveten om det ansvar som följer med att vara talskrivare för en partiledare och vad det betyder i sammanhanget att vara en av de som sätter den rådande bilden av vårt samhälle.
2. Talskrivarens ansvar och visionstorkan.
Man kan vara mot förändringar och driva det hårt. Som att socialdemokraterna är mot skattesänkningar, Vänsterpartiet är mot vinstuttag i välfärden och Kristdemokraterna är mot utländsk finansiering av muslimska moskéer. Kanske har ni alla rätt att det är det bästa för Sverige. Förklara i så fall varför. Och hellre – förklara vad de är ni vill göra för skillnad under nästa mandatperiod. Konkret med exempel på lag- eller regeländringar. För jag vill på riktigt förstå hur ni tänker för att jag, (och då använder jag ”jag”, det personliga pronomenet, som en metafor som betecknar alla vi röstberättigade i Sverige) ska kunna överväga att lägga min röst på just ditt parti i höst.
3. Talskrivarens ansvar och de högtflygande planerna.
Eller så är ni istället tydliga med, och med det menar jag uttalade och konkreta, vad det är för förändringar ni kommer att driva om ni får makt att leda Sverige efter den nionde september. Jag förstår varför de flesta av er skriver talen på en hög abstraktionsnivå – det är inte alltid lätt att kommunicera vad det är partiledarna och partiet egentligen vill ha sagt. Men det dunkelt sagda är fortfarande det dunkelt tänkta. Var en skicklig talskrivare och ställ istället de obekväma frågorna innan du börjar knattra. Gör det lätt för mig att välja dig.
Som Ulf Kristersson i sitt sommartal från Strängnäs:
”… Och när bensinen kostar över 16 kronor litern, så drabbar det inte främst cyklisterna i Stockholms innerstad. Utan de miljoner människor som dagligen är beroende av sin bil.
Därför vill vi också avskaffa den ”överindexering” som gör att bensinskatten varje år höjs betydligt snabbare än inflationen. Den leder till allt högre bensinpriser, och gör det svårare för hela Sverige att leva.
Vi vill också avskaffa flygskatten, eftersom den flyttar koldioxidutsläpp, istället för att minska dem. Samtidigt som flyglinjer riskerar att läggas ner eller flyttas till Danmark eller Norge.
Geografi var inte mitt allra bästa ämne, men i ett ovanligt avlångt land i norra Europas utkant är det en otroligt dålig idé att begränsa eller beskatta just rörlighet.”
4.Talskrivarens ansvar och de vackra formuleringarna.
Det är helt sant att vårt minne bättre kommer ihåg vad du säger om du har formulerat dig enligt vissa former och mönster. Där är jag med dig. Och det är tydligt att ni alla behärskar de vanligaste stilfigurerna inom retoriken. Jag talar naturligtivs om anafor (meningar börjar på samma sätt), trikolon (uppräkningar om tre) och att använda kamp som metafor (bild som bär budskapet i formen). Och det räcker nu. Det finns ett ypperligt välskrivet lexikon som du kan plöja om du får idétorka. För när du överanvänder en effektiv stilfigur som anafor genom hela talet stänger min hjärna av i förtid. Det har du och din partiledare inte råd med.
Här kommer ett välskrivet, effektivt exempel på hur det kan se ut:
”Kalla dessa värderingar vad ni vill;
Socialt ansvar men utan socialism.
Eller individuell frihet men utan egoism.
Eller social välfärd men utan en kvävande kollektivism.
Men för mig så är det detta som är socialliberalism.”
(Jan Björklund, Almedalen 2017.)
5. Talskrivarens ansvar och hånet.
”Var Stefan Löfven än befinner sig, på sin resa genom Sverige, så borde han ligga sömnlös i natt. Han borde fundera på hur det kommer sig att Socialdemokraterna misslyckas med att bryta utanförskapet.” (Annie Lööf, Almedalen 2017)
”Och vad Anna Kinberg Batra riktigt menar med sina inövade repliker är det få som begriper. Det är kanske ingen slump att hon brukar kallas AKB – Aldrig Klara Besked” (Jonas Sjöstedt, Almedalen 2017).
Och de är inte ensamma om hånet. Fridolin gjorde det i sitt Almedalstal och Löfven i sitt första-maj-tal. Här är jag helt enig med moderaternas Ulf Kristersson: ”Jag hoppas på en ärlig, renhårig och respektfull valrörelse. Där man förklarar sin egen politik. Inte förtalar motståndarens.”
För jag tycker att det politiska hånet är osmakligt. Oavsett från vilket håll det kommer. Du får en enkel poäng och kanske skrattar Almedalen med dig. Men du förlorar på sikt. För du visar att ni inte är särskilt sympatiska. och så undrar du och dina partikamrater varför politikerföraktet ökar i Sverige?
6. Talskrivarens ansvar och beteckningarna.
Och det är här semiotiken kommer in i själva talskrivandet. För det spelar roll vad vi kallar saker och ting. Det spelar roll vilka ord vi använder.
I fjol var det många som ville prata om folkhemmet.
I årets första-maj-tal talade Stefan Löfven kring temat det starka samhället. Så här inleddes temat. ”Och jag vet, att det som krävs för att skapa trygghet, är vad Gustav Möller, vår legendariska gamla socialminister, en gång började kalla ”det starka samhället”.”
Sedan matade ni på, Löfven och du som är hans talskrivare, med parafraser (omformuleringar) av detta uttryck genom resten av talet. Smart. Sådant vill jag se mer av. För där hjälper beteckningen – det ord eller uttryck som ni valde och som ni kunde fylla med ert innehåll – er att bära budskapet i formen. Det är så man lägger upp det för att andra ska låta sig påverkas.
7. Talskrivarens ansvar och ordning och reda.
Jag förstår om du sliter ditt hår och tänker – ”Tråååkiiigt.” eller ”Men du vet inte hur det ÄÄÄÄRRR”. Det gör jag faktiskt. Jag har skrivit my fair share of tal som vi säger på svenska. Även till politiker. Det är ditt uppdrag som talskrivare att se till att talets ideologiska bitar kommer i rätt ordning och avslutas med ett klimax. (Jo, stilfiguren heter faktiskt så.)
Jag förstår också om du, med allt annat som bör övervägas, inte orkar skapa någon annan inledande fras än den nu allmänt gällande. Det är en enkel och accepterad beteckning som även kan användas till att förstärka poängen OCH att indikera att ni nu byter ämne, men vänner – sluta kalla mig och alla andra för era vänner. Kom på något annat. Innovera. Eller låt er inspireras av en tidigare vänsterledares förtjusning i att adressera publiken som ”mötesdeltagare”, ”samhällsförändrare”, och ”samhällsomstörtare”. Tala om helt rätt känsla för den egna målgruppen.
Det är ditt ansvar att Almedarlingarna och alla andra som lyssnar, läser eller tittar från annan plats bär den känsla du har designat talet till att leverera exakt när din partiledare säger de sista orden. Inte mer än så.
Blir du taggad eller känns detta dig övermäktigt? Jag kommer att lyssna. Och jag kommer att analysera hur effektiv du och din partiledare var. Välkommen tillbaka till Retorikiska.