Igår skrev jag om verbokalypsen och behovet av att medvetet reflektera över antiverbatikum och proverbatikum. När orden inte längre gör skillnad kan det vara bäst att inte längre använda dem. Alls. Här kommer en tanke: Kommunikation behöver inte nödvändigtvis ske genom berättelser, genom orden.
Det är inte mina ord. Det är Anri Salas. Så här beskrivs hans konstnärsskap:
Albanian artist Anri Sala’s video works are meditations on the transitory and ephemeral character of life, and utilise music to subvert and confound the audiences’ perceptions. Sala’s works also consider issues of place and identity, and question the relationship between consciousness and landscape.
När Sala själv ska berätta vad hans verk som nu ställs ut på Louisiana handlar om säger han: ”Instead of being listened to she is silenced by the loudness … ” Och han funderar kring problematiken ”can you transform an awkward silence into an awkward loudness?” Detta är ett intressant försök. Verket heter Music Before Language och jag tänker på det fortfarande fastän det gått flera dagar.
Vad är det som gör att det stannar kvar? Känslan som väcks i mig. Tankarna som tar sig ton och sjunger i en ny skala. Och ibland behöver du dränkas i ljud för att höra tonen.
Rekommenderar Camilla