En metonymi är en del som får representera det hela. Det är genom närheten till objektet som denna retoriska figur får sin kraft. Metonymier arbetar syntagmatiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten. De är effektiva därför att de verkar indikerande och sanna på samma sätt som index (ingen rök utan eld). Tänk noga igenom vilken metonymi du använder, eftersom det du beskriver blir utgångspunkten för den vidare tolkningen av situationen.
Samtlig nyhetsbevakning är ett förmedlande av metonymier. Till och med bilderna. Och det är inte alltid bilden visar själva händelsen utan konsekvensen. För det kan vara svårt att få den rätta känslan mitt i. Vilken bild förmedlar vilket budskap: Berlinmuren före rivning eller efter med grafitti? Ett bostadsområde före eller efter kollapsen vid jordbävningen? Välmående, glada barn eller utmärglade med tomma blickar? Allt enligt Fiske.
Om vi sedan går över till retorikdiskursen är allt ovan samma definition som används för figuren synekdohke. Lätt förvirrande? Absolut, särskilt som retorikprofessorer i vårt land också definierar metonymin som ”en del av helheten eller en helhet som anger delen” (Brigitte Mral i Bildens retorik i journalistiken som jag skrev om på de Libris).
Tittar vi noggrant på metonymins ursprung betyder metonymi ”namnbyte”. Nu blir det enklare. Särskilt för dig som gillar hockey. För vad kallar vi vårt landslag?
Tre Kronor.
Efter noggranna studier i retoriska lexikon (Hanefalk et al, 2005) har jag funnit följande:
En metonymi kan uttryckas på sex olika sätt (modi):
1. Man anger dess följd – antingen den verkande orsaken (efficiens) eller syftet (finalis).
2. Man anger följden istället för orsaken.
3. Man anger en sak istället för något saken är förbundet med.
4. Man sätter sakens/personens egenskap istället för saken/personen.
5. Man sätter det föregående istället för den efterföljande.
6. Man sätter det efterföljande i stället för det föregående.
För att konkretisera kan vi, detta Strindbergs år, ta exemplet ”Jag älskar Strindberg!”. Och då menar du med all sannolikhet inte mannen utan hans alster.
Och nu blev det lättare. Inom den semiotiska diskursen, genom John Fiske, likställs alltså metonymin med retorikdiskursens båda figurer metonymi och synekdokhe. Förvirrande för den som vill ha korrekta beteckningar, men helt oviktigt för den som ska lära sig strategin och strukturen bakom det som faktiskt skrivs.
Ur ett mottagande perspektiv är det alltid viktigt att vara vaksam. För varken metonymin eller synekdokhen talar hela sanningen. Bara den del som du väljer att fokusera på. Och den nyttjas generaliserande.
Förmedlar talskrivaren
Hej Camilla, detta är fiskediskursens def av metonymi – men det finns oxå en angränsande retorikdiskurs där synekdoken deffas exakt som du skriver ovan.
Annars – grymt bra att du exceller i detta!
Björn
Du har, naturligtvis, helt rätt i att Fiske definierar metonymin på det sätt som jag skrivit ovan. Men att metonymin kan vara ”en del av helheten eller en helhet som anger delen” anser även professor i retorik Brigitte Mral i sin bok Bildens retorik i journalistiken. Lätt förvirrande. Efter att ha lusläst Hanefalks Retorisk handbok med lexikon blir det dock lite tydligare.
Tack för påpekandet! Nu ska här förtydligas,
uppdaterar Camilla