Melfest 2013 andra omgången.

Bänkar mig igen. Tittar. Lyssnar. Förfäras. Och drar lärdomar för andra gången.

Anton Ewald. Begging. Richard Grieco vill ha sitt hår tillbaka. Och om det här är den bästa dansare Danni mött … Ja, så kan det vara så. Det var ett coolt skutt du gjorde där när du tagit av dig jackan. Sorry. Även vi are begging for more.
Mellolärdom ett: Det du sätter fokus på kommer vara det mottagarna av ditt budskap kommer ihåg.

Felicia Olsson. Make me no 1. That’s what I’m asking. I’m not gonna be the second in line. Genuint engagemang. Jag trodde på hennes text. Som berör. Och tjejen kan sjunga. Fast det är klart, det förväntar jag mig av någon som presenteras av Alicia Keys … Men ”make me no 1”? Nej.
Mellolärdom två: Du måste tro på dig själv innan någon annan gör det.

Joachim Cans. Annelie. Din hy är vit som snö. Dina läppar är som skaren. Platt.
Mellolärdom tre: Använd gärna liknelser. Om de stärker din sak.

Swedish House Wives. On top of the world. ”Tänk att få göra det man gillar allra bäst. Och med tjejer dessutom”. Pernilla Wahlgren in da house. Vi bortser från det plumpa försöket till plumpet skämt och vi bortser även från det uppenbara statusöverföringsförsöket i gruppnamnet. Det vi ser är att dansarna dansar i dubbel takt, strålkastarna matar ut dance-känsla och huvudrollsinnehavarna i gröna metallicskal står och kråmar sig i slow motion.
Mellolärdom fyra: Om du inte har något innehåll spelar ytan ingen roll.

Erik Segerstedt & Tone Damli. Hello. Goodbye. Hello! Deras röster passar ihop. Och de nyttjar faktumet att de är två som sjunger. Jag hör stämmor … Let’s not make things complicated. We’re better off separated. Så sant som ni har sagt. Tones ton vibrerar harmoniskt med orden. Tyvärr når inte Erik upp till hennes nivå och duetten haltar.
Mellolärdom fem: Bestäm avsändare omsorgsfullt.

Lousie Hoffsten. Only the dead fish … Om introt inte lockar kommer ingen att lyssna klart. Förlåt. Läsa vidare. Men det är inte det som är värst med den här låten. Det som är värst är texten: Only the dead fish follow the stream. Nej. Nothing is ever what it seems. Jo, ibland är det faktiskt det.
Mellolärdom sex: Döda metaforer är döda av en anledning. Tala gärna i bilder. Och skapa egna.

Rikard Wolff. En förlorad sommar.
Texten är välskriven. Men tonsättningen som ska lyfta orden, som ska tillföra något och därigenom besvara sitt existensberättande saknas.
Mellolärdom sju: Lägg inte till fler element bara för att skapa effekt. Låt alla delar förtjäna sitt utrymme.

Sean Banan. Copacabana. Sean är tillbaka och sjunger om själva låten, ger massor av referenser till själva företeelsen, sjunger t.o.m. om festivalgeneralen. Sean Banan gör en metalåt. Och blir framröstad av svenska folket. Eller de svenska barnen. Som inte alls är målgrupp detta år.
Nej.
Mellolärdom åtta: Ett starkt varumärke är starkt av en anledning. Folk köper utan att tänka.

Och finalbidragen? Man kan leva länge på gamla meriter. Tydligen.

Nåväl, c’est la vie,
dis Camilla