Märkligt, surrealistiskt och älskande.

Jag har länge läst Anjos blogg. Och förförts av orden. När jag så äntligen tog mig ned till hans stad i höstas sågs vi över en varm kopp. Sedan dess är vi ordvänner. Han tänker annorlunda. Det är nog det jag är så förtjust i. Han är en av dem jag ringer när jag vill höra någon annans tankar på orden.

Så bad jag honom skriva ett gästinlägg hos mig. Och blev så glad när han svarade gärna. Det är inte Anjo som satt rubriken; det är jag. Och håll utkik efter paronomasin lite längre ned. Briljant tycker jag. Som vanligt med honom …

Märkligt, surrealistiskt och älskande.

Jag tycker att en hel del storartade och märkliga ord är oerhört häftiga, även om jag inte använder dem så ofta. Jag älskar q och x lika mycket som a och s, även om jag inte bäddar för dem på varje rad, knappt ens på varje sida. Det finns ingen xenofobi i mitt skrivande, och knappt några främlingar ens. Allt möts och hör ihop, även om det innebär en frontalkrock med regler och skrivtips.

För mig finns inget alternativ. Så som mina ögon ser världen, så berättar de om den för hjärnan. Och hjärnan samspråkar ofta med hjärtat, innan den sätter sig ned och skickar morsesignaler till fingrarna med ordern: skriv det här!

Det blir ofta märkligt, inte sällan surrealistiskt, men alltid sant. Även om allt är påhittat.

Ofta handlar det om att ympa in något avvikande i det vardagliga, eller att avslöja storheten i det lilla och oansenliga. Hellre än att notera att någon tappat en vante på gatan, funderar jag på vilken historia de är början, eller slutet, på. Kan jag dessutom berätta med ord som knappt gör sig hörda när det vankas finprat och ändå locka läsarna hela vägen ler jag extra mycket.

Att ge liv åt maskiner, ögonblick och väderomslag är annat jag älskar och det händer att allt från tomten till Darth Vader tar till orda i mina texter.

När jag vandrade i skuggorna lät jag de färgerna tonsätta mina berättelser. En förlorad kärlek ledde mig till blyertsvärldens skrafferade sorg. När jag nu lever och gungar på lyckans vilda gunga, i väntan på ett efterlängtat barn, bär orden tydliga stänk av nuet. Den jag är, hur jag mår och var och vad jag är – allt skiner igenom. Jag kanske inte visar allt, men jag är transparent ändå. Försök se igenom den meningen, det går inte, men den och alla andra jag skriver är fullt förståeliga. Åtminstone för mig.

Och, någonstans där finns min första och enda skrivregel: älska och förstå mina egna ord.

Jag har inte störst ordförråd i världen, det finns mängder av människor som kan metrik bättre än mig. Jag bommar grammatiskt, skriver ibland plural när det borde vara singular. Och jag älskar det. Och jag inleder flera meningar i rad med och. Men, bara när jag älskar det. Och jag skriver för att jag älskar det. Om andra älskar det jag gör – så mycket trevligare. Om bara jag läser det – tillräckligt bra.

Jag älskar poesin, både den rimmande och den orimliga.

Jag älskar novellens korthet och romanens vidsträckta öken som ska vattnas till en bördig slätt med stigar och irrspår att följa eller välja bort.

Jag älskar krönikans slagfärdighet och eftertänksamheten när du bara har 140 tecken på dig på twitter (ännu mindre när jag (eller snarare mitt twitteralias) jagade retweets).

Jag älskar ironin, sarkasmen, vrålskrattet, likväl som jag värnar och skyddar det vackra vemodet, smärtan och det lilla barnets undran inför en märklig värld.

Jag hatar det onda, men älskar att kunna beskriva det så att ljuset blir en tydligare kontrast.

Jag gillar inte att ligga sömnlös, men älskar att jag förvärrar det när jag plötsligt kommer på en berättelse som bara leder till nya och märkliga vändningar till dess at jag … zzzzzzz … och vaknar upp morgonen därpå – fortfarande med berättelsen färskt i minne.

Jag älskar att det bara poppar upp ett popcorn i skallen som måste bli en text, och att det ofta följs av att min själ – ibland fnissande, ibland sårad – lyfter på locket till kastrullen och låter popcornen fara runt.

Skrivkramp? Bara när jag skriver för mycket. Jag vet inte var alla orden kommer från, jag vet bara att de kommer och att jag kan väva dem till någon slags samhörighet.

Förstår ni det här? Eller är det bara snurrigt för er? För mig är det glasklart – och det är en kärleksförklaring skriven i ett svep. Jag tänkte ett tag på den här texten och mitt tema – därför älskar jag skrivandet – och hur jag skulle lägga upp den. Sedan slog det mig: oredigerad. Jag bara skriver från höften, känner att jag ler i fingrarna när jag gör det och ger er en liten, liten inblick i min värld.

Jag älskar skrivandet, beskrivandet av den kärleken får bli så här. Att teoretisera mer och försöka strukturera upp det? Nej, det är inte jag helt enkelt. Jag är sådan här. Och jag älskar det.

Gästbloggar Anjo

Anjo, Andreas Johansson är copywriter på Forsman & Bodenfors Inhouse och bloggar på Anjocity.