Jag heter Gustav!

Det hörs när man kommer hem till mig. Jag brukar överraska mina vänner med att öppna dörren och säga hej innan de ens hunnit knacka på. Lika roligt varje gång. Lika roligt även när det är människor jag inte känner. Som idag.

Jag öppnar dörren och får syn på en lång, smal, glad pojke.
– Hej! utbrister han. Jag heter Gustaf.
– Hej Gustaf, svarade jag och började le för att han log.
– Jag är inte lat som nästan alla andra tonåringar utan jag, ursäkta mig … (Och så dyker han ned bakom dörren. Här fick jag lite obehagskänslor. Vem har jag öppnat dörren för?) Så dyker han upp igen med ett stort plasttråg med ljus och strumpor. Och ett ännu större leende.
– Jag säljer dessa fantastiska ljus och världens absolut bästa sockar för att ha råd med mitt körkort.
– Det låter jättebra, svarade jag, men jag har tyvärr inga kontanter.
– Inga alls? Jag är billig.
– Inga alls, tyvärr.
– Matkuponger? Utländsk valuta?
Här ville jag gärna ha något hemma att betala med men jag är hopplöst en kvinna av min tid och drar allt på mina kort.
– Dessvärre är det tomt även på den fronten.
– Det var synd. Jag tror att du verkligen hade gillat mina strumpor.
Så ler han ännu mer och gör sig redo att snurra runt och gå igen.
– Stort lycka till med försäljningen Gustaf.
Han blickar bak över axeln och ler, om möjligt, ännu större.
– Tack! Det är bara att jobba på. Snart har jag körkortet!

Som jag önskar att jag kunna köpa av honom. Inte för att han sålde fantastiska produkter, utan för att han sålde på ett fantastiskt sätt.

Han var glad. Och vi människor har otroligt svårt att värja oss mot det glada. Bäbisar imiterar leenden på mikrosekunder. Hur lätt har du själv att motstå ett genuint leende där någon låser din blick i sin?

Jag är inte lat som nästan alla andra. Jag skrattar. Och där fick han mig att gilla honom. Den vi gillar köper vi gärna av. Den vi gillar låter vi oss gärna övertygas av.

Jag säljer dessa fantastiska ljus och världens absolut bästa sockar för att ha råd med mitt körkort. Hyperbolerna eller överdrifterna haglar och jag fattar skämtet. Hade han stannat där hade det inte varit lika effektfullt. Men det gör han inte. Han ger mig anledningen till varför han är ute. Och jag, som redan gillar honom, vill nu hjälpa honom.

Matkuponger? Utländsk valuta? När det inte finns några kontanter öppnar han för fler alternativ och ökar därigenom sina chanser att göra affär. Men jag har inte det heller.

Och sist, kanske det jag gillar allra mest: Tack! Det är bara att jobba på. Snart har jag körkortet! Optimismen. Fortfarande glad. Det var inget spel för att jag skulle köpa. Han gillar säljprocessen och han tror på sig själv. Det kommer att ta honom långt.

Hävdar Camilla