Förlåt.

Det här med att folk har så svårt att säga förlåt, eller be om ursäkt. Det är det inte.

Förra veckan satt jag på min värsta flygning någonsin. Det börjar med att jag får plats 1C. Längst fram i planet till vänster om du tittar mot cockpit.

Hinner i princip inte mer än att sätta mig tillrätta i sätet innan en otroligt otrevlig kvinna fräser åt mig att jag har tagit hennes plats. Orkade inte vara trevlig tillbaka och konstaterar krasst att ”Nej. Det här är min plats. Du ska nog ta och kolla en extra gång på din biljett.” innan jag vänder mig ned mot min läsning igen. Kvinnan fortsätter att gå på, och nu i ännu fränare ton: ”Du förstår jag har haft en stroke och jag sitter ALLTID längst ut.” Jag böjer mig ned för att plocka upp min platsbiljett och fladdrar den framför kvinnan. Utan att säga något lägger jag sedan tillbaka den i min väska. Hon trycker sig ned i sätet bredvid och börjar söka i sin väska efter sin biljett medan hon fortsätter att lägga ut orden åt mitt håll.

Det visar sig att hon ska sitta på plats 4E. Inte ens i närheten. ”Ja, men nu sitter jag här så då sitter jag kvar” deklamerar hon till flygvärdinnan som betraktat oss från gången.

Ni vet när man bubblar lite inombords och känner för att kallt konstatera att en ”ursäkt är på sin plats”. Jag brukar inte vara den som undviker en konflikt men valde att fortsätta ignoreraspåret. Hon kör ned sina armbågar och försöker ta plats på den plats som inte är hennes. Jag är en stark kvinna och håller kvar mina armar i exakt samma läge. Det är det här som psykologerna skulle kunna benämna som ”passive aggressive behaviour”. Det är bara det att vi människor läcker. Och hon känner det.

”Du, förlåt. Jag hade fel om platsen.”

Och med sju ord var min ilska bortblåst. ”Tack.”

Jag kände det som att saken var ur världen. Det gjorde tydligen inte världen. Strax efter detta häller en flygvärdinna ut en hel kopp hett te över hela mig. Tänk navel och nedåt. Det gör ont av temperaturen och jag får lätt panik att ta mig från Arlanda i våta kläder. Jag hade nämligen inget bagage, affärsresenär som jag var.

Flygvärdinnan blev helt hysterisk och bad om ursäkt, sa förlåt, nej men vad knasigt det här blev, gud vad klantig jag är … Hon sprang och hämtade blött (!) papper och undrade om jag ville ha en gel för brännan. Sammanbitet fick jag fram att torrt papper nog skulle göra bättre nytta eftersom det var blöt jag var och inget annat.

Så kommer jag på att jag har min föreläsningsklänning och strumpbyxor i handbagaget. Och sänder en tacksam tanke att det inte var designerplagget som bara accepterar handtvätt som satt på min kropp just nu.

Du vet de där röda skynkena som sitter längst fram? Jag fick byta om bakom dem. Blöt in på bara kroppen var jag liiiiite orolig att något skulle kränga till och jag skulle showa för resten av planet som alla betraktade händelserna längst fram. (Åtminstone kändes det så just då.)

Flygvärdinnan kom med en kemtvättscheck på 200 kronor (och jag var fortfarande tacksam för att klänningen satt på efter och inte före) och hon bad om ursäkt säkert fyra gånger till innan jag klev av planet.

Men förlåt mig. Det var jag som skulle ha bytt plats direkt den första kvinnan kom och fräste. För egentligen spelade det mig ingen roll var jag satt. Och förlåt stackars flygvärdinna. Jag kunde ha gjort ditt jobb lite lättare.

Det var då jag kom på det: Det här med förlåt. Det sägs alldeles för lite i vårt samhälle. Alltså:

Om någon blir arg på dig, och du inte tycker att de har någon anledning till det: bekräfta personen genom att säga förlåt, det var inte meningen att du skulle uppfatta det så. Nu tänkte jag snett, det blev fel, men så dumt det blev, det var onödigt av mig att …

Gör ingen prestigegrej av det. En ursäkt behöver inte betyda att du är fel. Bara att du inser att det du gjorde sårade. Och det var inte det du var ute efter.

När någon ber dig om ursäkt, får du antingen acceptera ursäkten och då är det glömt, struket, borta ur ditt medvetande, eller så säger du nej och varför. Och ibland kan det vara en god gärning att förlåta någon lika mycket för din egen skull som deras.

Tänker Camilla